Trollingfiske med betesfisk är långt ifrån någon nyhet och personligen började jag mina första trevande försök i slutet av 1990-talet. Då fanns endast en enda typ av beteshållare att tillgå i vår lokala sportfiskebutik och vi, jag och min kumpan Clas, fick aldrig riktigt till det med löjorna och plastbetena knöts allt oftare på igen.
Under ett par år kring millenieskiftet dominerades Laxcup Vättern av ett par finska team som verkligen behärskade löjfisket. Bland en del svenska trollingfiskare, som föredrog wobbler, muttrades det rejält. Man kallade det finnarna håll på med för “mete” och på bryggorna ryktades det om att de minsann “mäskat upp ett område med hundratals döda löjor” för att sedan fiska där. Oavsett hur de gjorde och vad man valde att kalla tekniken så talade fångstresultaten sitt tydliga språk. Och det gjorde att jag bestämde mig för att ge det ett ärligt försök. Problemet då var att det inte fanns så mycket instruktionsvideos på YouTube eller på bloggar. Så man fick helt enkelt hålla ögon och öron öppna i hamnar och sportfiskebutiker.
Efter närmare 15 år tycker jag ändå att jag har rätt bra kläm på trollingfiske med betesfisk och eftersom det då och då kommer frågor via mail så tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter och tankar. Som vanligt så vill jag betona att det är mina personliga reflektioner och inga absoluta sanningar som förmedlas. Men förhoppningsvis så finner någon eller några det intressant.
När jag började fiska med beteshållare så fanns som sagt endast Anchovy Special att tillgå. Den finns fortfarande, och funkar riktigt bra, men utbudet har breddats rätt rejält. Jag tänkte nämna några av de som jag har mest erfarenhet av.
Anchovy Special & Super Herring Special
Anchovy Special är en hållare som är lätt att arbeta med då den har en styrfena på ena sidan som ger en rätt så snäv rotation. 1-2 varv per sekund skall den snurra när den är rätt tacklad.
Hållaren funkar för betesfisk mellan 10-15 cm och funkar i farter upp till två knop.
Finns i en uppsjö färger där Army truck och Splatter Charteuse är två av mina favoriter.
Super Herring Special är samma typ av hållare men för större betesfisk. Super Herring har jag använt vid gösfiske med gott resultat.
30 sekunder in i det här filmklippet kan du själv se rörelsemönstret för dessa beteshållare [klicka här].
VK-skallarna finns i två olika storlekar, en standard och en mindre, anpassade efter betesfiskens storlek.
Hålen på hållaren (se bild till höger) ger betet olika gång beroende på vilket, eller vilka, man använder. Motsvarande hål finns på varje sida av hållaren för att ge betet rotation åt höger eller vänster.
Nummer ett ger en stor, vid, rotation som jag personligen gillar väldigt mycket. Lugna rullande rörelser lockar ofta stor fisk till hugg enligt mina erfarenheter.
När det gäller hålen på skallens sida så ger hål tre en vid rotation (inte lika vid som nummer ett) än nummer fem.
Att kombinera hålen, t.ex. in genom fyra och ut genom fem, ger riktigt spännande, irrationellt, resultat. Ibland kan man få till att betesfisken simmar i en åtta. Testa gärna det!
Framförallt UV-skallarna har funkat riktigt bra under vinterfisket på Vättern för min del.
Här finns ett YouTube-klipp med exempel på ett antal olika riggningar [klicka här]
Salsa-hållarna är en produkt utvecklad av löjfiskare i vårt östra grannland Finland. De är, om jag förstått det rätt, handmålade och inte helt sällan kan man hitta speciallackerade varianter på butikshyllorna.
Salsas beteshållare är extremt lätta att rigga och få en bra gång på. Precis som VK har den ett antal utgångshål för att justera vidden på rotationsmönstret. Hålet längst fram ger tätare cirklar medan det bakersta ger större, vidare, rotationer.
Rätt riggad gör den nästan ett stopp varje varv. Klicka här för att se ett filmklipp på rörelsemönstret [klicka här]
Jag gillar Salsa just för att de är lätta att få till ett bra rörelsemönster med. De är helt enkelt snabba att jobba med och då får också betesfisken spendera mer tid i vattnet. Nackdelen är att de är rätt så små vilket får till följd att det är svårt att få plats med större betesfisk.
JDF från OKí är en väldigt lättfiskad, och bra, löjskalle med flera riktigt bra färgvarianter, t.ex. Gold Glow Shrimp (överst på bilden) och Blue Fever (i mitten).
De här skallarna fiskar effektivt från start, med ett rätt snävt rörelsemönster, men de är också lätta att anpassa själv och hitta ett eget rörelsemönster på. Plasten är relativt mjuk och spricker inte när man gör egna hål. Mer om det lite längre ner i det här inlägget.
JDFen finns i en storlek och passar bra till lite större betesfisk.
Rigga rätt – och du har ett dödligt effektivt bete!
Trä in betesfiskens huvud i hållaren och lås den med en eller två tandpetare. Flera beteshållare har dubbla hål att låsa fisken i och jag använder båda samtidigt för att säkerställa att fisken inte ändrar position i hållaren. Om man sticker tandpetaren, eller den plastpinne som levereras med vissa hållare, genom ögat på betesfisken så kommer gången garanterat att förändras eftersom det inte finns något som håller fast efter en stund.
Kroken fästs i sidan på betesfisken, ungefär i sidolinjen och strax bakom ryggfenan, och krokskaftet skall ligga tätt mot fiskkroppen. Fiskar du med ett tvåkrokstackel skall den bakre kroken hänga löst strax framför betesfiskens stjärtfena. Hamnar den för långt bak är det risk att den krokar fast i fenan och gången hämmas. Tänk på att i Vättern får dina beten endast förses med en krok. Inga dubbelkrokade tackel här med andra ord!
Lås linan med det medföljande gummibandet eller med en tandpetare, beroende på modell av beteshållare, och spänn försiktigt linan. Betesfisken skall få en svag böj för att den skall rotera. Det är här man får laborera. Ibland ger ytterst små justeringar stora skillnader i vattnet. Så testa dig fram.
Det är viktigt att linan låses hårt, framförallt om det går grov sjö, för att gången inte skall förändras under fisket. Ju mer det drar i linan ju mer böj får betesfisken och till slut har man en propeller i form av en löja bakom båten…
Rotationshastigheten, eller kanske snarare mönstret, är viktigt att hålla koll på. Jag försöker i möjligaste mån få mina betesfiskar att röra sig olika från varandra för att hitta det som funkar för dagen. Därför varvar jag VK Rax-skallar som kan ge metervida, lugna, rotationer med Anchovy Specials täta, mer ettriga, rotationsmönster.
Tafsmaterialet – oerhört viktigt
Jag knyter mina löjtackel nästan helt uteslutande med Berkleys Trilene fluorocarbon – en lina som jag använt i mängder med år och alltid varit nöjd med. Den är nötningstålig, stark även i tunnare dimensioner och samtidigt följsam. En svårslagen kombination.
Dimensionen anpassas självfallet efter betets storlek, antal krokar, typ av beteshållare och givetvis vilken fisk jag är ute efter. Till lax- och öringfisket i Vänern och Vättern använder jag oftast tafsmaterial i dimensionen 0.30-0.40 mm.
Det finns dock tillfällen när jag fiskat löja bakom en dodger med hård gång då jag använt mig av grövre och styvare tafsmaterial som t.ex. Climax Hard Mono. Anledningen till det är att ett styvare tafsmaterial ger en extra kick åt löjan bakom dodgern och vissa dagar är det att föredra.
Måla om och skapa egna favoriter
Många redskapsbutiker översvämmas av beteshållare i olika färgvarianter men det är inte säkert att de önskemål man själv har finns att få tag på. Ett par av mina absoluta favoriter är egenmålade Salsa-skallar. Bland annat den varianten på bilden ovan. Det är en egenmålad version av Bombers klassiska färg CC6 som visat sig mycket gångbar framförallt i vårsolen. Den fixade jag till med svart tusch, spraylack och lite guldglitter från Panduro hobby. Jag har fiskevänner som i princip är vip-kunder hos sminkbutikerna i stan. Hyllorna med nagellack kan nämligen innehålla riktigt spännande material om man vill skapa egna färgkombinationer.
Det enda man behöver tänka på när man målar om sina hållare är att linhålen inte fylls med färg. Sätt en tandpetare i varje hål så är problemet avhjälpt.
Men varför nöja sig med glitter och nagellack när man ändå är igång? Ta fram en nål eller ett tunt borr (här funkar en bolieborr bra för alla karpfiskare) och skapa egna genomföringar för linan i dina beteshållare. Plötsligt har du inte hållare som ser annorlunda ut och rör sig annorlunda också! Snacka om äss i rockärmen! Var noga med att slipa ner eventuella vassa kanter efter håltagningen så att inte linan skavs av.
Tänk på att nya genomföringar inte bara ger förändrat rörelsemönster. Även fartregistret ändras.
Jag har en variant av OK’i där jag borrat hål uppe på toppen av skallen, mitt i skarven som finns där, som fiskat riktigt bra.
Till största del så riggar jag benlöja i mina beteshållare men även små mörtar, nors och siklöja används.
Löjan är mitt favoritbete och jag fångar den främst i hamnbassänger under höst och tidig vinter. Under våren samlas löjan för att leka och är då enkel att fånga stora mängder av. Tyvärr är den sämre som betesfisk då eftersom de är mjuka i köttet och de romfyllda magarna spricker lätt under trollingfiske.
Var rädd om de löjor du fångar. De silverglänsande fjällen är “fiskmagneter” och ju fler fjäll dina betesfiskar får behålla desto bättre kommer de fiska. Det allra bästa är att meta upp sin betesfisk. På så sätt vet man att fjällen förblir oskadda.
Oavsett fångstmetod så avlivar jag mina löjor i genom att lägga dem i en hink med kraftigt saltat vatten. Det dödar dem snabbt och får till följd att de inte stressar upp varandra. Löjor som simmar omkring i en hink under en lång tid tappar garanterat fjällen. Använder du saltat vatten så drar löjorna även åt sig lite salt vilket medför att de blir lite hårdare i köttet och att fjällen verkar sitta kvar bättre.
Jag fryser in mina löjor styckvis för att fenorna skall hålla sig så hela som möjligt. När de är frysta så förpackar jag dem i plastpåsar med tio i varje.
Norsen är enklast att fånga under våren då den samlas för lek. På rätt plats kan man med sänkhåv eller kastnät fylla hela sitt årsbehov på en kort stund. Problemet, precis som med löjan, är att de blir mjukare i bukdelarna under den här tiden på året. Men det kan ändå vara värt att håva nors och välja ut de som verkar vara mest hållbara. Tänk även på att norsen är ett utmärkt bete vid lakpimpling…
Den karaktäristiska doften av gurka gör att norsen känns extra spännande att använda… doftspår i vattnet är ju aldrig fel.
Problemet med norsen är att den inte är så fast i köttet och därmed heller inte lika hållbar som benlöjan. De kräver därför att man ser över sina beten oftare. Det lösa köttet kan även göra att den är svår att rigga i beteshållarna och få en bra gång. Men det kan avhjälpas genom att sticka in tandpetare i fiskkroppens längdriktning. På så sätt får man en stadigare betesfisk att jobba med.
Personligen använder jag helst nors under mulna dagar. Men ingen regel utan undantag.
Lockblänken: Flasher och dodger
På djupriggarna använder jag gärna flasher eller dodger framför betesfisken för att få lite mer liv och rörelse där nere i djupet. Standardriggningen innebär att det spö som fiskas djupast förses med dodger eller flasher medan det stackade spöet fiskas rent.
Tafslängden är vanligtvis 2-3 gånger lockblänkets längd men ibland får man laborera lite för att hitta rätt.
Använder du kort tafs mellan lockblänket och betet behöver du inte rigga betet så att det får någon egen gång – det sköter lockblänket. Då brukar jag använda beteshållare som möjliggör justeringar av gången, t.ex VK eller Salsa, och använder den infästning som ger minst yvig gång.
VK har i dagsläget två flashers, en traditionell (som syns på bilden ovan) och en ledad, som är anpassade just till löjfiske. Jag tycker de funkar riktigt bra och ofta är de förstahandsval för mig.
En stor flasher eller dodger kan ta bort en del av känslan av att drilla fisken – men det är en nackdel man helt enkelt får leva med.
Men flasher och dodgers kan givetvis även användas på spön som fiskas via spöparavan eller pulka.
Tillbehör till tillbehören
Beteshållarna i sig är väldigt justerbara och man kan lätt anpassa gången. Men vill man ha mer radikala förändringar så kan man montera en tratt på tafsen. Tratten, som finns avbildad här ovan, ger betet en oregelbunden gång. Oftast monterar jag den 1-5 centimeter framför betet, med ett lekande som stopp, men den fiskar även effektivt helt nere vid betesfisken. Laxen på bilden, på styva nio kilo, är ett bra bevis på det.
För att skydda knuten vid lekandet använder jag en gummipärla. Just gummipärlor kan användas till fler saker när man trollar med betesfisk. Vissa tackel knyter jag med en eller ett par självlysande pärlor mellan krokarna eller ovanför dem.
Om man vill undvika att tvinna huvudlinan så kan man använda någon form av styrfena. Jag använder själv aldrig det eftersom jag aldrig haft problem med lintvinning. Dessutom minimerar man antalet knutar på huvudlinan när man skippar det. Istället använder jag riktigt kvalitativa kullagerlekanden som t.ex. BFTs.
Att ha ett antal färdigknutna tackel när man åker ut på sjön är en självklarhet. När man väl är ute finns det bättre saker att hålla på med än att knyta tackel. Drilla fisk till exempel.
Jag förvarar mina tackel lindade runt rörisolering som på bilden ovan. Rörisoleringen kapar jag i lämplig längd och förvarar dem sedan i en plastlåda med lock. Jag vet att en del föredrar att förvara sina tackel uppspända, raka, för att undvika att linan blir böjd. Men jag upplever inte att Berkley Trilene har något direkt rullminne så jag har aldrig sett det som ett problem.
Frågan är om man verkligen måste välja mellan plast eller löja? Många påstår det. Jag håller inte med. Nog för att jag oftast fiskar antingen eller men det går faktiskt att kombinera. Som vid allt annat trollingfiske så handlar det att hitta en fart som får betena att röra sig optimalt och som de jagande rovfiskarna gillar och det finns konstgjorda beten som funkar utmärkt i samma fartregister som en tacklad betesfisk.
Att fiska med naturligt bete är absolut ingen garanti för att fånga fisk – om nu någon skulle tro det… Ibland är plastbeten överlägsna de naturliga original som de försöker efterlikna. Men jag upplever att jag, i mitt fiske, ofta fångar större fisk med naturliga beten knutna i linänden. Ett par exempel på fiskar fångade via trollad löja ser du här nedan.
