Laxfisket i Hasslö summerat; toppar på 17,02 och 15,12

Vi var riktigt taggade när vi lämnade Örebro runt 17-tiden på fredagskvällen, jag och Clas. Förra årets fiske gav honom mersmak och för egen del var det sjätte året i rad som jag rattade bilen de 45 milen söderut. På vägen ner fick vi rapporter om hur fisket varit den senaste tiden. Det var allt från team med många blankdagar till andra som talade om att “hela bukten är full med fisk” så vi insåg att det, som vanligt, handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att få uppleva storlaxarnas tunga rusningar.

Klockan visade 02.00 och termometern minus två grader när båten var sjösatt och vi kröp till kojs för att tillgodogöra oss ett par timmars sömn. Från Clas kojplats började snarkningarna i samma sekund som dragkedjan på sovsäcken drogs upp. Inte så konstigt kanske med tanke på att han haft svårt att sova natten innan på grund av laxfeber. Strax efter 04.00 väckte jag honom genom att öppna kapellet och släppa in den kalla luften i båten… Nu skulle det dras storlax!

Första dagen: mellan hopp och förtvivlan

Vi valde att testa gamla beprövade platser där vi förra året landat bland annat en lax på styva 14 kilo och det började bra. Efter bara någon timmes fiske knarrade det till i en rulle och en lax runt fem-sex kilo kunde krokas av bakom båten. Efter det hände ingenting! Vi letade varmvatten, böt beten, böt krokar på betena, fiskade i olika hastigheter och över olika djup utan att få något mer. Trötta, med enbart ett par timmars sömn i kroppen, och med svansen mellan benen gled vi i hamn runt 19-tiden och kunde konstatera att jag glömt gasolkökets alla kastruller. Vi firade vårt misslyckande med att äta kall mat.

Dag två: hugg omgående!

Ny dag, nya möjligheter. Jag tog mitt ansvar som kapten och styrde kosan mot en position längre österut än under gårdagen utan att egentligen överlägga med besättningen. Här hittade vi varmvatten och det gick inte mer än femton minuter innan Clas drillade en femkiloslax i morgonsolen. Allt kändes klockrent; varmvatten, huggvillig fisk, inte en båt i sikte och solen som värmer.

Fisken, som tog en Ismo Magnum i vår favoritfärg, returnerades och därefter hände absolut inget mer den dagen. I hamnen avnjöts återigen kall mat och vi diskuterade morgondagens fiske utan att känna oss riktigt övertygade om vart vi skulle ta vägen.

Dag tre: strålade väder och spegelblankt hav

De två föregående dagarnas pass låg kring 12 timmar vilket vi ansåg vara på tok för kort för att lyckas. 03.45 på måndagsmorgonen ringde klockan och vi studsade upp utan problem. Man kan lätt konstatera att det finns olika typer av måndagsmorgnar… Den här bjöd på en fantastisk soluppgång och ett hav som låg platt. Precis som tidigare så bytte vi beten, letade betesfisk och jobbade mycket aktivt för att lyckas – men de stora fiskarna uteblev. En lax som var ett par centimeter större än skeden den högg på var tillsammans med en åttakilos det enda som behagade hugga.

I hamn, 16 timmar senare, kunde vi konstatera att det var fler än vi som haft svårt att få fisken att hugga. Undantaget var våra brygg-grannar i Team Ajax som hade returnerat flera granna fiskar.

Kall kvällsmat var inte att tänka på och vi stack till Karlshamn för att käka hamburgare och tanka bensindunkarna. Clas köpte även med tio cheesburgare som skulle funka som matsäck nästkommande dag.

Fjärde dagens fiske: Äntligen storlax i båten

Under gårdagen hade vi i alla fall lokaliserat varmare vatten och när vi lämnade hamn runt 03.30 så visste vi exakt var vi skulle. Autopiloten skötte jobbet medan jag och Clas diskuterade vad vi skulle göra annorlunda idag. Skrockfulla som vi är så offrades en del av matsäcken till laxgudarna samtidigt som betena sjösattes bakom båten.

Runt halv elva, när Clas tog sin förmiddagstupplur, löste ett av spöna på babordssida ut och rullen tog ton. Instinktivt tog jag spöet, trots att det var Clas tur att drilla. Nyvaken och lätt förvirrad sa han i alla fall att “drilla den du” och jag styrde snart in en åttakilos i håvnätet. Den fick det tveksamma nöjet att hamna i igloo-boxen. Skrockfullheten tog överhanden och jag sa något i stil med att “vi behöver en lax i lådan” för att lyckas…

Lunchen, kalla cheeseburgare, intogs i solskenet och våra ansikten gick mer och mer åt det rödbrända hållet… Clas bestämde sig för att det var dags för att sova middag och jag satte kurs mot ett position där vi någon timma tidigare haft bra med betesfisk. Det låg ett gäng båtar precis på den platsen och motvilligt styrde jag skutan en bit österut.

Så kom det efterlängtade korta knarret och den efterföljande tystnaden när linan slets ur linutlösaren och innan linbåten sträckts upp… Därefter vrålade det ut 300 fot lina innan Clas fattat vad som var på gång och fått tag i spöet. Utan skor stod han nu med en ursinnig lax i andra änden av linan. När den väl stannat upp så lät den sig sakta men säkert tvingas närmare båten. Ett par gånger vände den och tog med lätthet hundra fot – på typiskt storlaxvis.

Jag plockade upp riggarna, dipsyspöna och förberedde håven. Efter flera dagars väntan har man liksom inte råd att bränna en fin fisk på grund av att den går in i nått annat spö eller så…

På femtio fots avstånd, precis så jag kunde se den höga sidan i vattnet, gick den en lång stund och vägrade låta sig betvingas.

“Den är star för att vara en tolvkilos” sa Clas och jag vände mig bara om, från min håvningsposition i motorbrunnen, och replikerade att “Den här är mycket större än tolv kilo”…

Lungt och metodiskt styrde Clas fisken mot båten och så snart jag kunde nå den med håven så gick den i. Tillsammans kunde vi lyfta ombord en 116 centimeter lång och riktigt grov fisk. En fisk som flera timmar senare kunde vägas till 17.02 kilo.

Drillningen tog 20-25 minuter och fisken tog en Ismo Magnum i blått och gult fiskad bakom 25 gram bly.

Obligatoriskt kramkalas utbröt och det kände som att resan var räddad. Det är laxar i den här kalibern som är målet – men som bekant så kan man ju inte välja storleken på fisken som hugger.

Resten av fiskepasset förflöt utan att något mer hände – men det kändes som om det kvittade…

Dag fem: Inblåsta

Det var en hård ostlig vind vi vaknade till och enbart en handfull båtar beslutade sig för att ge sig ut på havet. Vi valde att proviantera, besöka Laxens Hus i Mörrum och snacka taktik med polare på bryggan. En trevlig dag även om den inte spenderades till havs.

Flugfiskare i Mörrumsån

Grotesk lax kring 33 kilo (om jag inte minns fel) i Laxens Hus.

Bryggsegling och taktiksnack med grannarna i Team Fettfena.

Dag sex: Tjocka och riktigt bra fiske

Utvilade efter en dag på landbacken lämnade vi hamnen innan 04.00 och hade då lugnt hav och god sikt. Ett par timmar senare hade förutsättningarna ändrats rejält.

Vi sökte fisken ungefär i samma område som vi tog 17,02an i förrgår när en oroligt tjock dimma rullade in. Under ett par timmar hade vi endast 30-40 meters sikt och vi fick korta paravanlinorna och hålla oss i samma område hela tiden med förhoppning om att resterande båtar gjorde samma sak – på sitt håll.

Ett fin lax kring 5-7 kilo returnerades och nästa gång vi passerade samma område så föll ett tungt hugg över en ytligt fiskad Ismo Magnum. 400 fot försvann i ett nafs från rullen och en segdragen fight tog vid. Clas rattade båten och höll utkik medan jag försökte betvinga laxen. Under drillningen dyker så en båt upp i dimman och vi busvisslar för att göra dem uppmärksamma på var vi är. Det visare sig vara ett par bekanta och de ligger så nära så att vi kan ropa till varandra… Lite väl spännande.

Jag tar mer lina än laxen och efter några kortare utras mot slutet så kan Clas håva en fet lax på 15.12 kilo. Jubel utbryter och vi enas om att inte plåta fisken förrän dimman lättar och vi faktiskt ser vad vi har för båtar kring oss…

Det tar några timmar innan dimslöjorna skingras och solen bryter igenom. Då inser vi att vi är relativt ensamma på platsen, som tur är, och en fotosession kan vidta.

Stor lax och rödbränd kille…

Vi får rapporter från Mattias “Trooper” Pettersson om varmare vatten på en position tre distans söder om oss och vi beslutar oss för att ge det en chans. Vi hinner inte ens fram till positionen som Matte tagit tre tiokilos innan vi åker in i ett dubbelhugg mitt i ett strömvred. En fisk bränns och den andra, en tiokilos, dunsar i båtbotten.

Självfallet vänder vi om och passerar positionen igen. Varje gång vi passerar strömvredet hugger det. På ytan, på riggen och på dipsy. Nästa fisk väger 11,8 kilo och faller som de övriga för en Ismo Magnum i specialfärg.

Precis innan vi kommer till positionen för tredje gången säger Clas att han måste kissa. “Är du säker?”, svarar jag. “Det hugger snart”. Hans ansiktsutryck och hållning avslöjar att han måste det … Jag säger att “innan jag räknat ner till tio så hugger det” och börjar: 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2 och på ett så vrålar det iväg! Två spön gungar och flätlinan fullkomligt forsar ut från rullen på dipsyspöet. 300 fot försvinner innan Clas lyckas bromsa silverpilen. Den andra fisken, som tog ett bete på riggen, går loss och jag får inrikta mig på att agera håvmästare. Snart ligger en 13,2 kilos lax i håvgarnet och vi bara garvar. Vilken skillnad från fisket i början på veckan.

Ytterligare två laxar över tio kilos landas innan vi beslutar oss för att bryta upp redan runt 17.30. Orsaken är att en av de stora fiskar som vi försöker returnera inte klarar sig och det känns oansvarigt att åka runt och kroka fisk som man inte kan returnera på ett bra sätt.

Dag sju: Motivationen sviktar

Var vi skulle börja fiska rådde det aldrig några tvivel om. När klockan ringde styrde vi självklart till samma plats som dagen innan och rätt omgående drog vi på en skaplig fisk som fick friheten åter. Men ryktet har spridit sig och snart är det en mängd båtar och vi glider sakta österut. Ytterligare två fiskar i samma kaliber, runt sex-sju kilo, landas och returneras innan vi beslutar oss för att bryta och åka hem. Vi kände oss helt enkelt väldigt nöjda med veckans fiske även om inledningen var seg.

Vi filmade en hel del under veckan och resultatet av det ser du här nedan.