Ett hugg, en fisk: 10,22 kilo

Den här vintern har präglats av hårda vindar och total avsaknad av is i mina hemtrakter kring Örebro. Ett dilemma för oss sportfiskare. Av den anledningen har mycket tid lagts på planering, utrustningsvård och ständig koll på väderprognoser. Allt med förhoppningen om att det skulle uppstå en lucka i blåsandet som gav möjlighet till gäddfiske från båt.

Fräscha linor och vassa krokar är ett måste!

Prognosen inför helgen, och framförallt söndagen, såg nästan för bra ur för att vara sann. Svaga vindar, sol och några plusgrader innebar att bilen packades och båttrailern kopplades till dragkroken. Äntligen!

I hamnen blåser det ännu mindre än väntat och jag sjösätter och styr båten mot den första fiskeplatsen.  

Sol och vindstilla – äntligen storfiskväder!

När solen stiger över trädtopparna och strålarna värmer så känns det nästan som vår. Sjön ligger spegelblank och himlen är klarblå. Jag vet att många inte uppskattar den typen av väder för gäddfiske – men jag gör det.

I mina ögon är det storfiskväder – i alla fall så här års.

Inledningsvis fiskar jag på en fjärd där betesfisken står packad på branterna. Ett fåtal större ekon syns bland stimmen men de visar inget större intresse för betena. Vattnet är riktigt kallt, bara 2,5 grad, och jag bestämmer mig relativt snart för att ge upp platsen och söka betesfisk och varmare vatten.

Varmare vatten hittar jag rätt snart men betesfisken är som bortblåst… Visst finns det mindre stim – men inte de större koncentrationer jag hoppats på och tyvärr verkar de ohotade av stora, elaka sjövargar…

Ekolodet tecknar glesa stim med betesfisk
Rapala X-Rap Otus i färgen Smelt on the Beach är en favorit!

Djupt, långsamt och tålmodigt

Kring tvåtiden hittar jag så äntligen en lite större koncentration av betesfisk. På sexton meters djup står de parkerade. Och i utkanten av stimmet tecknas ekon av större individer … Det är här jag ska spendera resten av fiskedagen tänker jag för mig själv. Att fiska på djupt och långsamt är tidskrävande, och i viss mån även tålamodskrävande, men det finns ingen anledning att stressa vidare utan att ha testat alla tänkbara angreppsvinklar på stimmet.

Ett hugg – en fisk

Efter någon timma kommer så årets första gäddhugg. Stenhårt klipper den en långsamt fiskad X-Rap Otus i mörtfärgen ROL. Fisken går rakt i sidled med tunga knyckar och det känns som en bättre fisk! När så stjärtfenan bryter den spegelblanka ytan ser jag längden på fisken. – Den är rätt lång, säger jag för mig själv och förbereder håven. Väl i håven kan jag konstatera att den är rätt lång men framförallt är den tjock. Magen är välfylld och uppenbarligen har den levt gott på betesstimmet.

Avkrokningsmattan blöts, vågsäcken plockas fram och måttbandet rullas upp medan fisken vilar i håven. Det är dags att kolla vad årets första gädda har för mått…

Rapalas utdragbara måttband är riktigt smidigt att använda!

Jag och min vän Robban Führ har en överenskommelse om fotohjälp; är vi ute på samma vatten samtidigt och någon av oss landar en fisk över tio kilo så assisterar vi varandra med fotografering. Det har jag skrivit om tidigare här »

Och Robban är ute på sjön – det vet jag. Så han får ett samtal och svarar att han kommer direkt. Fisken väger nämligen in på 10,22 kilo och med en längd på 108 centimeter så är det en gädda i utmärkt kondition som avbildas i eftermiddagens sista solstrålar.

108 centimeter och 10,22 kilo vittnar om en gädda som käkat en och annan mört…

Ett hugg, en fisk. En fin start på ett fiskeår som jag har stora förhoppningar inför!

Av |2020-09-12T06:17:12+02:00januari 22nd, 2020|Fiske, Gädda|

Gäddtrolling på hösten – video med tips för inaktiv fisk!

Jag gillar både att trollingfiska och att spinnfiska gäddan. Det är klart att ett hugg vid spinnfiske är en roligare upplevelse i sig än ett hugg vid trolling. Men båda metoderna har sina fördelar – och nackdelar. Om jag vet var fisken uppehåller sig så föredrar jag spinnfiske men om det är stora vattenmassor som ska sökas av i jakten på fisk, framförallt då pelagiskt jagande fisk, så föredrar jag trolling. I alla fall till dess att koden för dagen är knäckt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är otus-i-plano-1024x624.jpg
Rapala X-Rap Otus finns i en mängd heta färger

Trollingfiske med X-Rap Otus

Redan förra året fick jag förmånen att testfiska Rapalas X-Rap Otus innan den kom ut i butik – både vid spinnfiske och trolling. Fördelen med Otus är att den går att fiska extremt långsamt även vid trollingfiske. Det kan vara riktigt effektivt när fisken är köldstel eller bara mindre aktiv efter en kall natt eller liknande.

Nu när den funnits ute i butik har den snabbt blivit mångas favorit till spinnfisket men faktum är att det är ett väldigt bra bete även till trolling.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är tre-otus-pa-kanten-814x1024.jpg
Tre personliga favoritfärger i klart vatten

Att locka inaktiv fisk till hugg

Mitt senaste trollingpass efter gädda bjöd på rätt svåra förhållanden. Natten hade varit rejält kall med många minusgrader och fisken stod parkerad tätt mot botten på tio meters djup. I det kristallklara vattnet syntes betena väl men fisken ville inte stiga – så det spelade ingen roll. Jag var helt enkelt tvungen att presentera betet riktigt bottennära för att få dem att hugga.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är strandnara-trolling-1024x637.jpg
Glasklart vatten, vindstilla och sol… inte helt enkla förhållanden.

I videon nedan pratar jag lite om Rapalas X-Rap Otus vid trollingfiske och delar med mig av ett tips som ofta funkar när fisken är parkerad vid botten. Håll till godo!

Av |2020-09-12T06:04:53+02:00oktober 28th, 2019|Fiske, Gädda, Trolling|

Höstens första gäddfiske gav metersfisk

För en dryg vecka sedan var det äntligen dags för höstens första spinnpass efter gädda. Efter att ha snackat om det en längre tid fick vi till slut ihop ett pass tillsammans, jag och Robin Stockhaus, butikschef på Sporting. Tillsammans med skicklige betesbyggaren och gäddfiskaren Mikael ”Sippa” Carlsson var målet inställt på stor fisk.

När vi lämnade bryggan var vi alla tre rörande överrens om att vädret inte riktigt var på vår sida. Hårda nordliga vindar och en genomgrå himmel hade ingen av oss på önskelistan … Men då får man göra det bästa av det och anpassa sig efter situationen.

Sippa har siktet inställt på stora gäddor

Det första stoppet, en relativt smal vik med massor av vegetation, låg i lä och vi slapp den kalla vinden. Utifrån tanken att fisken borde vara rätt svårflörtad och trög valde jag Rapalas Otus, den stora modellen, i den perfekta mörtimitationen ROL – en magisk färg som Nellfors skrivit en lång, och välförtjänt, kärleksförklaring till här!

I andra kastet hade jag en försiktig, men samtidigt distinkt, smäll på betet.
– Jag hade hugg, meddelade jag.

De andra två i båten trodde mig knappt. Hugg i andra kastet och dessutom under kassa förutsättningar… De tittade på mig och ner i vattnet. Där, tätt bakom betet simmade en fin gädda med helt rätt proportioner, men vände utan att hugga igen precis vid båtkantet. Reporna i Otusens stjärt talade sitt tydliga språk.

Även om viken sedan inte levererade mer än ytterligare missade hugg så värmde det ändå lite i snålblåsten.

Förändring i vädret – mer fart på gäddorna!

Vik efter vik, djupvass efter djupvass och grynna efter grynna finkammades utan nämnvärda resultat. Så, efter ett par timmar, bröt solen igenom.

Pang! Utan pardon klippte en mindre gädda Sippas bete. En kort stund senare landade Robin en vacker fisk och vi hade även några hugg. Allt efter väderförändringen.

Gäddors utseende kan verkligen variera! Robin fångade denna lång, ljusa och smala fisk.

En större gräsbeklädd vik var nästa mål. Tyvärr stod inte fiskarna där och efter flera drifter och mängder av kast låg pannorna återigen i djupa veck.

Vi beslöt oss för att testa en plats där jag under vårfisket landat flera tiokilosfiskar.

Vinden låg rakt på och ytvattnet var en halv grad varmare än på övriga ställen vi testat vilket gjorde att det kändes rätt så hett. Då vattnet dessutom var grumligare här bestämde jag mig för ett bete som märks lite mer i vattnet än Otus – dess kaxigare lillebror Peto. Gången hos Peto är lite ettrigare och den flyttar mer vatten – vilket gör att gäddan lättare lägger märke till den. Valet föll på en färg som tagits fram speciellt till YouTube-produktionen Gäddfemman. Jag tror att det officiella namnet från Rapala är Zombie Perch Glitter Whitefish – men den kallas Snaskargösen. Oavsett namn så är det ett kontrastbete med rejält med glitter i! Sådana färger på beten gillar jag – och det gör gäddorna med.

Rapalas X-Rap Peto i en customfärg för Gäddfemman

Vårviken levererar

Efter några kasst får jag så ett hugg på kort lina. Jag säger inget till de andra eftersom det känns som en riktigt liten fisk. Jag tänker att den krokar jag av utan att de märker det. Men så kommer den upp till ytan och visar sin rejäla skalle i flera försök att komma loss. Vattnet stänker, fisken dyker och Robin plockar fram håven. När hon är landad kan vi konstatera att det är en fisk på 105 centimeter men konditionen är inte den bästa. Kanske är det den stora bölden i munnen som ställt till det. Kan det vara en gammal krokskada som blivit inflammerad? Vi uppskattar vikten till 7-7,5 kilo. Inte vad vi siktade på… men det är ändå en välkommen fisk!

Den stora bölden i munnen syns tydligt

Under dagens sista timmar hittar vi så ett område med mycket gräs och fisk. Tyvärr är de inte riktigt så huggvilliga som man kan önska och följer bara lojt efter betena oavsett vad som presenteras för dem.

Fiske – mer än bara hugg

Åter på bryggan är kan vi konstatera att det varit ett riktigt trevligt pass. Att fiska tillsammans med andra likasinnade ger så otroligt mycket, både i form av kunskap och skratt – även om fisket inte är på topp!

Personligen så kommer jag låna en massa smarta idéer från Sippa när det gäller lösningar i båten då vi kör samma modell av Starweld!

Ut och jaga sjövargarna!

Höstsolen sjunker snabbt bakom trädtopparna
Av |2020-09-12T06:01:37+02:00oktober 13th, 2019|Fiske, Gädda|

Höstabborre – ett actionfyllt fiske när man hittar rätt

Natten har varit så pass kall att bilens rutor är istäckta när jag packar in fiskeutrustningen i bilen. Landskapet är inbäddat i tät dimma och sjöns kalla vatten ligger spegelblankt när jag sjösätter båten. Tystnaden är påtaglig och det känns som att till och med fåglarna i skogen sitter tysta och kalla på sina grenar i väntan på den utlovade solen.

Det är i slutet av september. En brytpunkt mellan det varma och det kalla. Ett skifte i årstider som innebär kalla nätter, varma dagar och rovfiskar som äter upp sig inför den stundande vintern. En högtid för oss som älskar predatorfiske! Och när det dyker upp en möjlighet att ta ledigt från jobbet, mitt i veckan, så är målet självklart sjön.

I djuphålan står de

Otåligt som ett barn på julafton styr jag båten mot den tilltänkta fiskeplatsen; ett stenigt grundområde med stora djup i direkt anslutning.

Med ekolodets hjälp lokaliserar jag en grupp fiskar som står precis där djupkanten planar ut och övergår i slätbotten. Ur betesboxen plockar jag fram en Largo shad, i färgen Pilchard, riggad på en sjugrams jiggskalle; Storm So-Run standup. Jag vill presentera betet utan att det går för snabbt, med pauser där betet står på botten, och därmed ge abborren tid att hugga. Den rullande gången hos Largo shad brukar abborren ha svårt att motstå… Redan i första kastet stramar linan upp i droppet. Ett klassiskt abborrhugg!

Under en femtonminutersperiod hugger det i nästan i varje kast. En del fiskar drar bara i jiggens paddel men merparten hugger betet utan minsta tvekan. Vackra, mörka, fiskar med blodröda fenor spottar nyfångade löjor i ytan när jag krokar av dem.

När huggruschen avtar häller jag upp morgonens första kopp kaffe och avnjuter den värmen som solen nu ger. Samtidigt letar jag potentiella fiskeplatser på sjökortets plotter och bestämmer mig för att göra en förflyttning. En ö, med branta strandkanter, ser intressant ut. Inte minst med tanke på att gårdagens hårda vindar legat på precis i den riktningen.

Täta stim av betesfisk

I ytan spritter löjorna och ekolodet tecknar bilden av enorma stim med betesfisk. Från 15 meters djup och ända upp till ytan sträcker stimmen sig. Men de är täta, vilket tyder på att de inte är störda av predatorer – i alla fall inte för tillfället. Efter ett antal fruktlösa kast lämnar jag området och tänker att jag återvänder lite senare med förhoppningen om att även abborren hittat dit.

Nästa plats, även det ett djupare område, ser bättre ut. Betesfisken finns här, men står inte lika tätt, och i utkanten av stimmen står större fisk. Och de hugger!

Storms Largo Shad i färgen Pilchard där den hör hemma; i abborrens mun!

Fisket är intensivt och jag bestämmer mig för att rigga upp en kamera och filma lite hugg. Resultatet kan du se här nedan.

120 sekunder abborrfiske

I området passerar det grupper av fiskar regelbundet och under hela dagen har jag ett riktigt kul fiske. Både abborre och gös blandar sig i leken och mitt Poison Adrena bockar djupt under tyngden av de stridbara fiskarna.

Mörka, vackra och försedda med blodröda fenor!

Innan jag bryter för dagen återvänder jag till ön för att se om abborrarna hittat fram. Men precis som innan är det bara löjorna som håller till där. – Det är nog bara en tidsfråga innan borrarna hittar er, säger jag för mig själv. Det är ju uppdukat till fest för dem – och då tänker jag också komma. Oavsett om jag är bjuden eller ej…

Av |2020-09-12T05:54:53+02:00oktober 12th, 2019|Abborre, Fiske|

Fantastiskt aborrfiske i storm – med Storm!

I helgen var det återigen dags att försöka fresta abborrarna till hugg. Högtryck och sol bådade gott även om väderprognoserna talade om hårda vindar – framförallt under eftermiddagen. Jag och Robban Führ bestämde oss för att testa ett för oss helt nytt vatten.

Morgonen bjöd på ett magiskt höstväder med hög luft, klarblå himmel och nästan helt vindstilla. De gulnande björkarna badade i morgonsolens ljus när vi gled ut från rampen.

I ett av de första kasten hade Robban hugg och det kändes som att vi var rätt. På branten upp mot ett grundområde såg vi enstaka större fiskar, troligen abborre, som tryckte mot botten. Men hur vi än trugade dem, med olika beten, farter och metoder, ville de inte hugga ordentligt. De stötte mest på betena utan att ta dem ordentligt.

Gäddorna blandar sig i leken

Sakta men säkert ökade vinden och när vi ankrade med elmotorn på dagens andra ställe blåste det rätt hårt. Robban fick ett par abborrar och jag ett par mindre gäddor. Självklart fick jag frågan ”Skulle vi inte fiska abborre?” med ett litet leende från fören.

Ett par kast senare var ordningen återställd när jag krokade av en borre samtidigt som Robban drillade en gäddsnipa. Inte helt oväntat fick han samma fråga som han ställt ett par minuter tidigare i retur – men den förblev obesvarad. Stämningen är alltid rå men hjärtlig när vi fiskar ihop.

En vacker mörk abborre med illröda fenor och guldfärgat gällock!

Vinden ökade ytterligare och vi bestämde oss för att testa ytterligare en plats. Förhoppningen var att vi kunde ligga lite i lä bakom en udde och kasta ut mot en djuphåla eller i strömkanten som bildades vid uddens spets.

På ekolodet kunde vi se mängder med fisk nere i djuphålan och upp mot grundkanterna. Efter lite trixande kunde vi konstatera att det var långsamma presentationer som gällde.

Robban tacklade om till dropshot och stod snart med böjt spö. Jag fiskade med en Storm Largo Shad i färgen Houdini riggad på Storm So-Run Stand Up-skalle. Det är en jiggskalle med platt ”haka” som gör att betet står upp på botten istället för att lägga sig ner. Det gör det lättare för abborren att suga i sig betet som imiterar en liten fisk som käkar från botten.

I djuphålan trängdes betesfiske i stora stim och i utkanten av dem lurade abborre, gädda och gös.
Storms jiggskalle So-Run Stand Up med den platta hakan funkar grymt bra när abborren tar beten på botten. Testa gärna att rigga den med en kräft-imitation!

Långsam presentation lockade till hugg

Jag lät betet, på tiogramsskallen, sakta hoppa fram över botten med långa pauser. Och det var i dessa pauser som huggen kom. På branterna var det abborrar som sög i sig bete och när jag kastade akterut, ner i djuphålan, klippte gösarna det utan pardon. Mitt Poison Adrena bugade djupt under gösarnas knyckar.

Gösarna bevakade sin djuphåla och högg skoningslöst alla inkräktare.

Fisket dog sakta ut och vi bestämde oss för att söka vidare. Mitt i en stor vik, med helt platt botten, tecnkade ekolodet bilden av ett stenparti och i anslutning till det stod det lite fisk. Ett par abborrar och en gädda, i abborrstorlek, högg – men det kändes inte jättehett.

Dubbelhugg efter dubbelhugg!

Vi sökte oss, rätt landnära, mot platsen där vi tidigare haft kontakt med fisk. När vi kom tillbaks, efter att ha varit borta någon timma eller två, var det ännu mer fisk i vattnet enligt ekolodet. Vi ankrade och började kasta upp mot grundtoppen. I första kastet fick vi båda och dubbeldrillade. Det var startskottet till ett galet race! I närmare tjugo kast i rad drillade vi båda samtidigt. Tappade man en fisk under drillningen högg nästa omgående. Robban räknade till 28 kast i rad när han fick fisk. Jag hade under samma tid ett enda kast utan fisk. Det var helt galet!

Många av abborrarna var dova i färgerna men med vackert blodröda fenor!
28 kast i rad stod Robban där i fören med böjt spö!

Vi hann inte ens börja veva innan huggen kom. Abborren stod till synes på rad under ytan och klippte betens så snart de singlat ner ett par meter under ytan. Merparten var fisk kring 2-6 hekto men ett par pressade vågen närmare kilot. För min del tog alla fiskar åter på en 3″ Largo Shad i färgen Houdini – en naturlig färgsättning som jag tycker funkar bra i många vatten.

En vacker fisk vilar i det gummerad håvnätet på Rapala-håven.

Lika plötsligt om huggruschen startat avslutades den. Helt plötsligt var det inget som högg… Man kunde känna försiktiga stötar i betet men inte alls som för någon minut sedan. Jag bytte till en lättare jiggskalle, för att betet skulle vara längre tid i huggzonen, och det hjälpte till en viss del.  

Hundratals abborrar landade

Sakta men säkert ökade vinden och när vi bestämde oss för att bryta gick vågorna höga på den lilla sjön. Kanske inte storm – men långt över 10m/s i fall. Väl i land kunde vi summera ett fiskepass med långt över hundra landade abborrar var. Totalt över 200! Det som började som ett trögt fiskepass, där vi fick testa olika tekniker för att komma rätt, utvecklades till en riktigt hugg-bonanza!

Robban med en grov fisk som inte tvekade en sekund!

Fiske handlar om rätt teknik och bete, på rätt plats, vid rätt tidpunkt. När de tre faktorerna stämmer överens kan fiske kännas enkelt. Det gjorde det verkligen denna eftermiddag!

Ibland är fisket lätt!
Av |2020-09-12T05:45:59+02:00september 16th, 2019|Abborre, Fiske|

Höstabborre med fart

När jag hänger på båten bakom bilen på morgonen är ängarna utanför huset täckta i dimma. Det är bara några få plusgrader men prognoserna talar om stigande lufttryck och sol under dagen… då är det klart att man måste fiska abborre! September, som för övrigt kallas fiskemåned av danskarna, är startskottet för alla oss som älskar predatorfiske. Nu ska våra kära rovfiskar äta upp sig inför vintern…

Äntligen höst, svalare vatten och predatorfiske!

Väl på plats vid rampen så värmer solen redan gott och skingrar morgondimman över den stilla vattenytan. Det är sådana här morgnar som gör att jag älskar hösten!

När båten är packad och sjösatt sätter jag omgående kurs mot en grundtopp med stora djup kring. På dryga sex meters djup ligger en risvase sänkt och fungerar som ett perfekt gömställe för abborrar. Runt grundtoppen är det 14 meter och om man inte hittar borrarna kring risvasen brukar de stryka runt på branterna.

Bottennära presentation ger hugg

Ekolodet skvallrar om några enstaka individer som står och trycker vid botten i anslutning till risvasen. I min bok är det läge för att låta en jigg, gärna på lätt skalle, dansa förbi på botten. Det gillar abborrarna också och snart fortplantar sig den krokade borrens knyckar i spöet. Några andra fiskar, i samma beskedliga storlek – kring tre, fyra hekto, låter sig också luras av jiggen innan jag bestämmer mig för att kolla av djupkanten.

En av många abborrar i samma storlek.

Här är det färre fiskar men de står högre upp i vattnet och då fiskar jag dem gärna med jerkbait. En nio centermeters shadow rap shad fiskad med hårda, korta knyckar och vevstopp gör susen. Borrarna klipper betet som om det vore den sista måltiden… men det är det inte. De får snabbt simma åter och fortsätta växa till sig – för det behöver de. Det är fina fiskar men inte riktigt i den storlek som jag söker.

Sökandet efter större exemplar går dåligt. Enstaka mindre grupper av fisk hittar jag men det är ungefär samma storlek.

Vackert randig abborre!

Snabbt fiskade beten funkar bäst

På lovartsidan av en ö, i en djuphåla, hittar jag till slut fisken. Både betesfisken och abborrarna finns där. Letandet ger resultat och i eftermiddagssolen hugger abborrarna stenhårt på de jerkbaits som presenteras för dem. Shadow rap shad är överlägset de andra betena jag testar och bäst är färgsättningar med gula och gröna inslag.

I djuphålan trängdes de – abborrarna och betesfisken!
Gult och grönt – en kombination jag gärna fiskar med!

Abborrar som jagar i grupp triggar som bekant varandra och med lite fart i grejerna kan man ofta fiska mer effektivt. Precis så är det den här eftermiddagen. Det går nästan inte att fiska snabbare än jag gör och fiskarna tvekar inte en sekund.

Dagens längsta fisk, en sliten och ärrad krigare, landade på 44 centimeter lyckades med nöd och näppe pressa vågen över kilosmarkeringen.

En lång och sliten fisk som sett sina bästa dagar.

Höstens första, men knappast sista, abborrpass gav ett stort antal fiskar men tyvärr uteblev de riktiga toppfiskarna. En fisk, som kändes rejält tung, brände jag dessvärre bara några meter från båten. Men som amerikanerna säger; that´s why it´s called fishing, not catching!

Av |2020-09-12T05:42:36+02:00september 9th, 2019|Abborre, Fiske|

I mörkret hugger storgösen

Sedan jag började vertikalfiska gös har trollingpassen efter insjöns vampyrer blivit allt färre. Men minst ett par nattliga pass under högsommaren måste det bli. Annars är det liksom inte sommar på riktigt. När det dessutom är så varmt som det varit senaste tiden erbjuder nätterna på sjön svalka – och chans på stora fiskar!

För ett par dagar sedan bestämde jag och Stefan Källström oss för att köra ett trollingpass tillsammans. Planen var att fiska från 19.00 fram till dess att solen gick upp. Under nattens mörkaste timmar jagar gärna de största exemplaren… Det har inte minst Henrik Lindgren rapporterat flitigt om här på sidan.

På mina Tekota-rullar kör jag med flätlina, Sufix 832, men till gösfisket vill jag gärna ha en lång tafs i nylon eller fluorocarbon. Enligt mina erfarenheter så tappar jag färre fiskar med en sådan riggning. Därför skarvade jag på 10 meter Sufix Super 21 0.40 på varje rulle innan fiskepasset. Är det mycket gädda i vattnet bör man göra grövre fluorocarbon eller ståltafs.

Väl ute på sjön så riggade vi varsin sida av båten med en mix av Rapala Original 18 cm, Scatter Rap och Down Deep Husky Jerk. Allt för att täcka av olika vattendjup och se var gösen jagade för stunden.

Rapalas Scatter Rap har snabbt blivit en favorit för många gösfiskare.

Skarpa färger, gärna med inslag av gult, är bra gösfångare.

Normalt söker jag gösen djupt under dagtid och mer ytligt när mörkret faller. Men ingen regel utantag! Gösen är känd för att vara lynnig och ombytlig i sina vanor. Det gäller att hitta rätt djup och fart vid trollingfiske. Stora svängar gör att betena i ytterkurva går snabbare och de i innerkurva i princip står still. När huggen kommer gäller det att vara observant på de detaljerna och sedan försöka återupprepa.

Full koll på paravanerna för att upptäcka försiktiga hugg.

Kvällens första göshugg kom någon timma efter solnedgången och föll på en djupgående Down Deep Husky Jerk. Fisken stångade på rätt så duktigt i djupet och även om gösen inte är någon explosiv fighter är den duktig på att hålla djupet med sina stora bröstfenor.

Stefan skötte håvningen i mörkret galant och vi kunde lyfta ombord en riktigt vacker gös.

En fin sommargös som klippte en djupgående Husky Jerk.

När vi väl hittat fisken och farten för kvällen duggade huggen tätt. En taktik som återkommande fungerade under hela natten var att helt slå av elmotorn och stanna upp. Efter 5-10 sekunder startade vi den igen och precis när betena fick fart kom huggen. Hårt och skoningslöst klippte gösarna våra beten så att spöparavanerna plaskande flög bakåt i ytvattnet.

Under nattens allra mörkaste timmar, när det behövdes som mest kaffe, jagade gösarna helt ytligt. Då var klassiska Rapala Original i 18 cm riktigt effektiv. Skarpa färger, med mycket konstrast i, som Firetiger, lockade till hugg.

Gungade spötoppen till..? Spänningen är på topp när mörkret sänker sig.

Gösen gillar botten med struktur.

Jag riggade då om mina djupgående beten med mycket kortare linsläpp – för att få dem att simma ytligare. Och det gav många hugg och vissa av dem så försiktiga att vi kanske hade missat dem om det inte vore för lys-stavarna som vi försett paravanerna med. I mörkret kunde man se hur de stannade upp eller sakta backade… Ett snabbt mothugg kan då sätta krokarna i gösens stenhårda mun. Fiskar man riktigt sakta, kring 0,9-1,2 knop så kan det behövas hjälp att driva in krokarna.

Rigga lysstav på paravanerna så ser du de försiktigaste hugg enkelt!

Stefan hade stora framgångar på sin sida av båten med den relativt nya gösfavoriten Scatter Rap och den klassiska Rapala Original. På just Original i 18 cm har jag landat fler gösar i min båt än på något annat bete genom åren.

Två nattliga jägare i samma bild. Gösen hög en Firetiger-mönstrad Rapala Original som Stefan landade många fiskar på.

Att trolla gös nattetid är ett spännande fiske som faktiskt förstärks av mörkret. Har du dessutom möjlighet att ljudlöst smyga fram med elmotor i närheten av land kommer du kanske höra ugglor, skällande rådjur och andra nattaktiva djur.

Nattlig göstrolling är en sommaraktivitet att drömma om under årets kalla månader. Så ge dig ut och testa gösarna i dina hemmavatten – det är riktigt kul!

Sex tips för ett lyckat gösfiske

Vassa krokar
Gösens mun är stenhård och om du fuskar med krokarnas skärpa så kommer det omgående märkas i antalet landade (eller tappade) fiskar. Personligen gillar jag krokar som är tunna i godset då de penetrerar bättre. VMCs krok 8540 BN är en favorit med sin speciella slipning som ger maximal genomträngning med minimal kraftansträngning.

Pannlampa
Sommarnätterna blir faktiskt rätt mörka. Och en pannlampa är till bra hjälp när du vill ha händerna fri att knyta knutar, lossa krokar ur håven eller hitta rätt bete i boxen.

Kaffe
Värmer gott när solens strålar slutat göra det.

Trevligt sällskap
Självklart går det utmärkt att fiska ensam men med en bra fiskekompis härdar man ut eventuella dödperioder. Dessutom underlättar det att vara två när mörket infaller – inte minst när man ska fotografera.

Fart och djup
Testa beten med olika djupgående för att hitta det aktuella djup som gösen jagar på. Variera hastigheten och sväng mycket om du trollingfiskar. Det ger betena oregelbunden gång. Var observant om det hugger i inner- eller ytterkurva.

Våga fiska stora beten
När gösar jagar tvekar de inte att sätta tänderna i stora beten. Ett bete på 20 cm är inget annat än en munsbit för en stor gös. Rapala Original i 18 cm och Magnum i 22 cm är två klassiska gösfångare!

Av |2019-08-16T11:47:09+02:00augusti 16th, 2019|Fiske, Gös|

Lyckat rödingfiske när detaljerna föll på plats

Ibland ligger skillnaden mellan succé och fiasko i de små detaljerna. När man lyckas knäcka koden för dagen känns det givetvis extra kul. Precis så kändes det i lördags när jag fiskade röding.

Efter en tids uppehåll från fisket på grund av mycket jobb var det äntligen dags att komma ut på sjön igen i lördags. Båten trailades till Vättern och målet för dagen var sjöns vackra rödingar.

Inledningsvis så hade jag svårt att hitta några större ansamlingar av fisk. Som jag skrivit om tidigare fiskar jag helst i områden där jag ser flera individer. Natten och förmiddagens hårda blåsande, med starka strömmar till följd, kanske hade ett finger med i spelet.

Efter lite letande så hittade jag i alla fall ett område där ett gäng fiskar patrullerade fram och tillbaks efter en djupkant. De visade inget större intresse för betena som presenterades… En fisk drog försiktigt i jiggstjärten utan att krokas och en till, som kändes liten, släppte halvvägs.

Ett par distans bort fiskade ett par kompisar, Robban och Kent, och efter tips från dem om att de hittat ett område med mycket fisk så flyttade jag mig. Väl på plats så hittade jag en fläck en bit ifrån dem där det var gott om fisk som följde betena utan att hugga. Det behövdes uppenbarligen något extra för att trigga dem…

Extra spinn-och-bling gav hugg

Jag bytte originalkroken på Gomokun mot en nyhet från VMC som lanseras nästa år. En trekrok med spinnarsked, så kallad hybrid bladed, för lite extra liv, rörelse och blänk. Det har som bekant rödingen inget emot – det har bland annat Ove rapporterat om tidigare.

I första nedsläppet jagade en röding efter men istället för att tvärvända, som de gjort tidigare, efter en stund så klippte den betet. En fin fisk, uppskattningsvis strax under tre kilo, krokades av och simmade piggt åter.

I nedsläppet efter var det två fiskar som tävlade om samma bete. Den snabbaste av de två var en röding som bar tydliga spår av närkontakt med en gädda.

Under en intensiv period om ungefär 15 minuter hade jag landat, och returnerat, en handfull fiskar och missat ett par hugg. Allt efter att jag bytt krok… Slump? Jag ville inte tro det men ville samtidigt få det bekräftat.

När jag hittade en ny grupp med fiskar testade jag ett bete utan spinnar-kroken och de följde bara efter utan att hugga. När Gomokun med lite extra ”spinn-och-bling” presenterades för samma fiskar kom huggen omgående.

Ibland är det, som sagt, i detaljerna skillnaden ligger och när man hittar något som ger den lilla extra fördelen kan fisket upplevas enkelt. I lördags var VMCs kommande nyhet en game changer, som det så populärt kallas, för mitt fiske. 2020 kommer den i butik och jag är säker på att fler predatorer än rödingen kommer gilla det extra blänket som det innebär. Själv kommer jag testa den på abborren under hösten!

Av |2020-09-12T05:38:57+02:00augusti 16th, 2019|