Snabbguide: Flytta waypoints från Lowrance till Garmin
Efter 20 år med Lowrance marinelektronik byter jag till Garmin och flyttar med mig alla waypoints. Då jag inte hittade någon guide på svenska så passade jag på att spela in en…
Ett hugg, en fisk: 10,22 kilo
Den här vintern har präglats av hårda vindar och total avsaknad av is i mina hemtrakter kring Örebro. Ett dilemma för oss sportfiskare. Av den anledningen har mycket tid lagts på planering, utrustningsvård och ständig koll på väderprognoser. Allt med förhoppningen om att det skulle uppstå en lucka i blåsandet som gav möjlighet till gäddfiske från båt.
Prognosen inför helgen, och framförallt söndagen, såg nästan för bra ur för att vara sann. Svaga vindar, sol och några plusgrader innebar att bilen packades och båttrailern kopplades till dragkroken. Äntligen!
I hamnen blåser det ännu mindre än väntat och jag sjösätter och styr båten mot den första fiskeplatsen.
Sol och vindstilla – äntligen storfiskväder!
När solen stiger över trädtopparna och strålarna värmer så känns det nästan som vår. Sjön ligger spegelblank och himlen är klarblå. Jag vet att många inte uppskattar den typen av väder för gäddfiske – men jag gör det.
I mina ögon är det storfiskväder – i alla fall så här års.
Inledningsvis fiskar jag på en fjärd där betesfisken står packad på branterna. Ett fåtal större ekon syns bland stimmen men de visar inget större intresse för betena. Vattnet är riktigt kallt, bara 2,5 grad, och jag bestämmer mig relativt snart för att ge upp platsen och söka betesfisk och varmare vatten.
Varmare vatten hittar jag rätt snart men betesfisken är som bortblåst… Visst finns det mindre stim – men inte de större koncentrationer jag hoppats på och tyvärr verkar de ohotade av stora, elaka sjövargar…
Djupt, långsamt och tålmodigt
Kring tvåtiden hittar jag så äntligen en lite större koncentration av betesfisk. På sexton meters djup står de parkerade. Och i utkanten av stimmet tecknas ekon av större individer … Det är här jag ska spendera resten av fiskedagen tänker jag för mig själv. Att fiska på djupt och långsamt är tidskrävande, och i viss mån även tålamodskrävande, men det finns ingen anledning att stressa vidare utan att ha testat alla tänkbara angreppsvinklar på stimmet.
Ett hugg – en fisk
Efter någon timma kommer så årets första gäddhugg. Stenhårt klipper den en långsamt fiskad X-Rap Otus i mörtfärgen ROL. Fisken går rakt i sidled med tunga knyckar och det känns som en bättre fisk! När så stjärtfenan bryter den spegelblanka ytan ser jag längden på fisken. – Den är rätt lång, säger jag för mig själv och förbereder håven. Väl i håven kan jag konstatera att den är rätt lång men framförallt är den tjock. Magen är välfylld och uppenbarligen har den levt gott på betesstimmet.
Avkrokningsmattan blöts, vågsäcken plockas fram och måttbandet rullas upp medan fisken vilar i håven. Det är dags att kolla vad årets första gädda har för mått…
Jag och min vän Robban Führ har en överenskommelse om fotohjälp; är vi ute på samma vatten samtidigt och någon av oss landar en fisk över tio kilo så assisterar vi varandra med fotografering. Det har jag skrivit om tidigare här »
Och Robban är ute på sjön – det vet jag. Så han får ett samtal och svarar att han kommer direkt. Fisken väger nämligen in på 10,22 kilo och med en längd på 108 centimeter så är det en gädda i utmärkt kondition som avbildas i eftermiddagens sista solstrålar.
Ett hugg, en fisk. En fin start på ett fiskeår som jag har stora förhoppningar inför!
Gäddtrolling på hösten – video med tips för inaktiv fisk!
Jag gillar både att trollingfiska och att spinnfiska gäddan. Det är klart att ett hugg vid spinnfiske är en roligare upplevelse i sig än ett hugg vid trolling. Men båda metoderna har sina fördelar – och nackdelar. Om jag vet var fisken uppehåller sig så föredrar jag spinnfiske men om det är stora vattenmassor som ska sökas av i jakten på fisk, framförallt då pelagiskt jagande fisk, så föredrar jag trolling. I alla fall till dess att koden för dagen är knäckt.
Trollingfiske med X-Rap Otus
Redan förra året fick jag förmånen att testfiska Rapalas X-Rap Otus innan den kom ut i butik – både vid spinnfiske och trolling. Fördelen med Otus är att den går att fiska extremt långsamt även vid trollingfiske. Det kan vara riktigt effektivt när fisken är köldstel eller bara mindre aktiv efter en kall natt eller liknande.
Nu när den funnits ute i butik har den snabbt blivit mångas favorit till spinnfisket men faktum är att det är ett väldigt bra bete även till trolling.
Att locka inaktiv fisk till hugg
Mitt senaste trollingpass efter gädda bjöd på rätt svåra förhållanden. Natten hade varit rejält kall med många minusgrader och fisken stod parkerad tätt mot botten på tio meters djup. I det kristallklara vattnet syntes betena väl men fisken ville inte stiga – så det spelade ingen roll. Jag var helt enkelt tvungen att presentera betet riktigt bottennära för att få dem att hugga.
I videon nedan pratar jag lite om Rapalas X-Rap Otus vid trollingfiske och delar med mig av ett tips som ofta funkar när fisken är parkerad vid botten. Håll till godo!
Höstens första gäddfiske gav metersfisk
För en dryg vecka sedan var det äntligen dags för höstens första spinnpass efter gädda. Efter att ha snackat om det en längre tid fick vi till slut ihop ett pass tillsammans, jag och Robin Stockhaus, butikschef på Sporting. Tillsammans med skicklige betesbyggaren och gäddfiskaren Mikael ”Sippa” Carlsson var målet inställt på stor fisk.
När vi lämnade bryggan var vi alla tre rörande överrens om att vädret inte riktigt var på vår sida. Hårda nordliga vindar och en genomgrå himmel hade ingen av oss på önskelistan … Men då får man göra det bästa av det och anpassa sig efter situationen.
Det första stoppet, en relativt smal vik med massor av vegetation, låg i lä och vi slapp den kalla vinden. Utifrån tanken att fisken borde vara rätt svårflörtad och trög valde jag Rapalas Otus, den stora modellen, i den perfekta mörtimitationen ROL – en magisk färg som Nellfors skrivit en lång, och välförtjänt, kärleksförklaring till här!
I andra kastet hade jag en försiktig, men samtidigt distinkt, smäll på betet.
– Jag hade hugg, meddelade jag.
De andra två i båten trodde mig knappt. Hugg i andra kastet och dessutom under kassa förutsättningar… De tittade på mig och ner i vattnet. Där, tätt bakom betet simmade en fin gädda med helt rätt proportioner, men vände utan att hugga igen precis vid båtkantet. Reporna i Otusens stjärt talade sitt tydliga språk.
Även om viken sedan inte levererade mer än ytterligare missade hugg så värmde det ändå lite i snålblåsten.
Förändring i vädret – mer fart på gäddorna!
Vik efter vik, djupvass efter djupvass och grynna efter grynna finkammades utan nämnvärda resultat. Så, efter ett par timmar, bröt solen igenom.
Pang! Utan pardon klippte en mindre gädda Sippas bete. En kort stund senare landade Robin en vacker fisk och vi hade även några hugg. Allt efter väderförändringen.
En större gräsbeklädd vik var nästa mål. Tyvärr stod inte fiskarna där och efter flera drifter och mängder av kast låg pannorna återigen i djupa veck.
Vi beslöt oss för att testa en plats där jag under vårfisket landat flera tiokilosfiskar.
Vinden låg rakt på och ytvattnet var en halv grad varmare än på övriga ställen vi testat vilket gjorde att det kändes rätt så hett. Då vattnet dessutom var grumligare här bestämde jag mig för ett bete som märks lite mer i vattnet än Otus – dess kaxigare lillebror Peto. Gången hos Peto är lite ettrigare och den flyttar mer vatten – vilket gör att gäddan lättare lägger märke till den. Valet föll på en färg som tagits fram speciellt till YouTube-produktionen Gäddfemman. Jag tror att det officiella namnet från Rapala är Zombie Perch Glitter Whitefish – men den kallas Snaskargösen. Oavsett namn så är det ett kontrastbete med rejält med glitter i! Sådana färger på beten gillar jag – och det gör gäddorna med.
Vårviken levererar
Efter några kasst får jag så ett hugg på kort lina. Jag säger inget till de andra eftersom det känns som en riktigt liten fisk. Jag tänker att den krokar jag av utan att de märker det. Men så kommer den upp till ytan och visar sin rejäla skalle i flera försök att komma loss. Vattnet stänker, fisken dyker och Robin plockar fram håven. När hon är landad kan vi konstatera att det är en fisk på 105 centimeter men konditionen är inte den bästa. Kanske är det den stora bölden i munnen som ställt till det. Kan det vara en gammal krokskada som blivit inflammerad? Vi uppskattar vikten till 7-7,5 kilo. Inte vad vi siktade på… men det är ändå en välkommen fisk!
Under dagens sista timmar hittar vi så ett område med mycket gräs och fisk. Tyvärr är de inte riktigt så huggvilliga som man kan önska och följer bara lojt efter betena oavsett vad som presenteras för dem.
Fiske – mer än bara hugg
Åter på bryggan är kan vi konstatera att det varit ett riktigt trevligt pass. Att fiska tillsammans med andra likasinnade ger så otroligt mycket, både i form av kunskap och skratt – även om fisket inte är på topp!
Personligen så kommer jag låna en massa smarta idéer från Sippa när det gäller lösningar i båten då vi kör samma modell av Starweld!
Ut och jaga sjövargarna!
Höstabborre – ett actionfyllt fiske när man hittar rätt
Natten har varit så pass kall att bilens rutor är istäckta när jag packar in fiskeutrustningen i bilen. Landskapet är inbäddat i tät dimma och sjöns kalla vatten ligger spegelblankt när jag sjösätter båten. Tystnaden är påtaglig och det känns som att till och med fåglarna i skogen sitter tysta och kalla på sina grenar i väntan på den utlovade solen.
Det är i slutet av september. En brytpunkt mellan det varma och det kalla. Ett skifte i årstider som innebär kalla nätter, varma dagar och rovfiskar som äter upp sig inför den stundande vintern. En högtid för oss som älskar predatorfiske! Och när det dyker upp en möjlighet att ta ledigt från jobbet, mitt i veckan, så är målet självklart sjön.
I djuphålan står de
Otåligt som ett barn på julafton styr jag båten mot den tilltänkta fiskeplatsen; ett stenigt grundområde med stora djup i direkt anslutning.
Med ekolodets hjälp lokaliserar jag en grupp fiskar som står precis där djupkanten planar ut och övergår i slätbotten. Ur betesboxen plockar jag fram en Largo shad, i färgen Pilchard, riggad på en sjugrams jiggskalle; Storm So-Run standup. Jag vill presentera betet utan att det går för snabbt, med pauser där betet står på botten, och därmed ge abborren tid att hugga. Den rullande gången hos Largo shad brukar abborren ha svårt att motstå… Redan i första kastet stramar linan upp i droppet. Ett klassiskt abborrhugg!
Under en femtonminutersperiod hugger det i nästan i varje kast. En del fiskar drar bara i jiggens paddel men merparten hugger betet utan minsta tvekan. Vackra, mörka, fiskar med blodröda fenor spottar nyfångade löjor i ytan när jag krokar av dem.
När huggruschen avtar häller jag upp morgonens första kopp kaffe och avnjuter den värmen som solen nu ger. Samtidigt letar jag potentiella fiskeplatser på sjökortets plotter och bestämmer mig för att göra en förflyttning. En ö, med branta strandkanter, ser intressant ut. Inte minst med tanke på att gårdagens hårda vindar legat på precis i den riktningen.
Täta stim av betesfisk
I ytan spritter löjorna och ekolodet tecknar bilden av enorma stim med betesfisk. Från 15 meters djup och ända upp till ytan sträcker stimmen sig. Men de är täta, vilket tyder på att de inte är störda av predatorer – i alla fall inte för tillfället. Efter ett antal fruktlösa kast lämnar jag området och tänker att jag återvänder lite senare med förhoppningen om att även abborren hittat dit.
Nästa plats, även det ett djupare område, ser bättre ut. Betesfisken finns här, men står inte lika tätt, och i utkanten av stimmen står större fisk. Och de hugger!
Fisket är intensivt och jag bestämmer mig för att rigga upp en kamera och filma lite hugg. Resultatet kan du se här nedan.
I området passerar det grupper av fiskar regelbundet och under hela dagen har jag ett riktigt kul fiske. Både abborre och gös blandar sig i leken och mitt Poison Adrena bockar djupt under tyngden av de stridbara fiskarna.
Innan jag bryter för dagen återvänder jag till ön för att se om abborrarna hittat fram. Men precis som innan är det bara löjorna som håller till där. – Det är nog bara en tidsfråga innan borrarna hittar er, säger jag för mig själv. Det är ju uppdukat till fest för dem – och då tänker jag också komma. Oavsett om jag är bjuden eller ej…
Fantastiskt aborrfiske i storm – med Storm!
I helgen var det återigen dags att försöka fresta abborrarna till hugg. Högtryck och sol bådade gott även om väderprognoserna talade om hårda vindar – framförallt under eftermiddagen. Jag och Robban Führ bestämde oss för att testa ett för oss helt nytt vatten.
Morgonen bjöd på ett magiskt höstväder med hög luft, klarblå himmel och nästan helt vindstilla. De gulnande björkarna badade i morgonsolens ljus när vi gled ut från rampen.
I ett av de första kasten hade Robban hugg och det kändes som att vi var rätt. På branten upp mot ett grundområde såg vi enstaka större fiskar, troligen abborre, som tryckte mot botten. Men hur vi än trugade dem, med olika beten, farter och metoder, ville de inte hugga ordentligt. De stötte mest på betena utan att ta dem ordentligt.
Gäddorna blandar sig i leken
Sakta men säkert ökade vinden och när vi ankrade med elmotorn på dagens andra ställe blåste det rätt hårt. Robban fick ett par abborrar och jag ett par mindre gäddor. Självklart fick jag frågan ”Skulle vi inte fiska abborre?” med ett litet leende från fören.
Ett par kast senare var ordningen återställd när jag krokade av en borre samtidigt som Robban drillade en gäddsnipa. Inte helt oväntat fick han samma fråga som han ställt ett par minuter tidigare i retur – men den förblev obesvarad. Stämningen är alltid rå men hjärtlig när vi fiskar ihop.
Vinden ökade ytterligare och vi bestämde oss för att testa ytterligare en plats. Förhoppningen var att vi kunde ligga lite i lä bakom en udde och kasta ut mot en djuphåla eller i strömkanten som bildades vid uddens spets.
På ekolodet kunde vi se mängder med fisk nere i djuphålan och upp mot grundkanterna. Efter lite trixande kunde vi konstatera att det var långsamma presentationer som gällde.
Robban tacklade om till dropshot och stod snart med böjt spö. Jag fiskade med en Storm Largo Shad i färgen Houdini riggad på Storm So-Run Stand Up-skalle. Det är en jiggskalle med platt ”haka” som gör att betet står upp på botten istället för att lägga sig ner. Det gör det lättare för abborren att suga i sig betet som imiterar en liten fisk som käkar från botten.
Långsam presentation lockade till hugg
Jag lät betet, på tiogramsskallen, sakta hoppa fram över botten med långa pauser. Och det var i dessa pauser som huggen kom. På branterna var det abborrar som sög i sig bete och när jag kastade akterut, ner i djuphålan, klippte gösarna det utan pardon. Mitt Poison Adrena bugade djupt under gösarnas knyckar.
Fisket dog sakta ut och vi bestämde oss för att söka vidare. Mitt i en stor vik, med helt platt botten, tecnkade ekolodet bilden av ett stenparti och i anslutning till det stod det lite fisk. Ett par abborrar och en gädda, i abborrstorlek, högg – men det kändes inte jättehett.
Dubbelhugg efter dubbelhugg!
Vi sökte oss, rätt landnära, mot platsen där vi tidigare haft kontakt med fisk. När vi kom tillbaks, efter att ha varit borta någon timma eller två, var det ännu mer fisk i vattnet enligt ekolodet. Vi ankrade och började kasta upp mot grundtoppen. I första kastet fick vi båda och dubbeldrillade. Det var startskottet till ett galet race! I närmare tjugo kast i rad drillade vi båda samtidigt. Tappade man en fisk under drillningen högg nästa omgående. Robban räknade till 28 kast i rad när han fick fisk. Jag hade under samma tid ett enda kast utan fisk. Det var helt galet!
Vi hann inte ens börja veva innan huggen kom. Abborren stod till synes på rad under ytan och klippte betens så snart de singlat ner ett par meter under ytan. Merparten var fisk kring 2-6 hekto men ett par pressade vågen närmare kilot. För min del tog alla fiskar åter på en 3″ Largo Shad i färgen Houdini – en naturlig färgsättning som jag tycker funkar bra i många vatten.
Lika plötsligt om huggruschen startat avslutades den. Helt plötsligt var det inget som högg… Man kunde känna försiktiga stötar i betet men inte alls som för någon minut sedan. Jag bytte till en lättare jiggskalle, för att betet skulle vara längre tid i huggzonen, och det hjälpte till en viss del.
Hundratals abborrar landade
Sakta men säkert ökade vinden och när vi bestämde oss för att bryta gick vågorna höga på den lilla sjön. Kanske inte storm – men långt över 10m/s i fall. Väl i land kunde vi summera ett fiskepass med långt över hundra landade abborrar var. Totalt över 200! Det som började som ett trögt fiskepass, där vi fick testa olika tekniker för att komma rätt, utvecklades till en riktigt hugg-bonanza!
Fiske handlar om rätt teknik och bete, på rätt plats, vid rätt tidpunkt. När de tre faktorerna stämmer överens kan fiske kännas enkelt. Det gjorde det verkligen denna eftermiddag!
Höstabborre med fart
När jag hänger på båten bakom bilen på morgonen är ängarna utanför huset täckta i dimma. Det är bara några få plusgrader men prognoserna talar om stigande lufttryck och sol under dagen… då är det klart att man måste fiska abborre! September, som för övrigt kallas fiskemåned av danskarna, är startskottet för alla oss som älskar predatorfiske. Nu ska våra kära rovfiskar äta upp sig inför vintern…
Väl på plats vid rampen så värmer solen redan gott och skingrar morgondimman över den stilla vattenytan. Det är sådana här morgnar som gör att jag älskar hösten!
När båten är packad och sjösatt sätter jag omgående kurs mot en grundtopp med stora djup kring. På dryga sex meters djup ligger en risvase sänkt och fungerar som ett perfekt gömställe för abborrar. Runt grundtoppen är det 14 meter och om man inte hittar borrarna kring risvasen brukar de stryka runt på branterna.
Bottennära presentation ger hugg
Ekolodet skvallrar om några enstaka individer som står och trycker vid botten i anslutning till risvasen. I min bok är det läge för att låta en jigg, gärna på lätt skalle, dansa förbi på botten. Det gillar abborrarna också och snart fortplantar sig den krokade borrens knyckar i spöet. Några andra fiskar, i samma beskedliga storlek – kring tre, fyra hekto, låter sig också luras av jiggen innan jag bestämmer mig för att kolla av djupkanten.
Här är det färre fiskar men de står högre upp i vattnet och då fiskar jag dem gärna med jerkbait. En nio centermeters shadow rap shad fiskad med hårda, korta knyckar och vevstopp gör susen. Borrarna klipper betet som om det vore den sista måltiden… men det är det inte. De får snabbt simma åter och fortsätta växa till sig – för det behöver de. Det är fina fiskar men inte riktigt i den storlek som jag söker.
Sökandet efter större exemplar går dåligt. Enstaka mindre grupper av fisk hittar jag men det är ungefär samma storlek.
Snabbt fiskade beten funkar bäst
På lovartsidan av en ö, i en djuphåla, hittar jag till slut fisken. Både betesfisken och abborrarna finns där. Letandet ger resultat och i eftermiddagssolen hugger abborrarna stenhårt på de jerkbaits som presenteras för dem. Shadow rap shad är överlägset de andra betena jag testar och bäst är färgsättningar med gula och gröna inslag.
Abborrar som jagar i grupp triggar som bekant varandra och med lite fart i grejerna kan man ofta fiska mer effektivt. Precis så är det den här eftermiddagen. Det går nästan inte att fiska snabbare än jag gör och fiskarna tvekar inte en sekund.
Dagens längsta fisk, en sliten och ärrad krigare, landade på 44 centimeter lyckades med nöd och näppe pressa vågen över kilosmarkeringen.
Höstens första, men knappast sista, abborrpass gav ett stort antal fiskar men tyvärr uteblev de riktiga toppfiskarna. En fisk, som kändes rejält tung, brände jag dessvärre bara några meter från båten. Men som amerikanerna säger; that´s why it´s called fishing, not catching!
I mörkret hugger storgösen
Sedan jag började vertikalfiska gös har trollingpassen efter insjöns vampyrer blivit allt färre. Men minst ett par nattliga pass under högsommaren måste det bli. Annars är det liksom inte sommar på riktigt. När det dessutom är så varmt som det varit senaste tiden erbjuder nätterna på sjön svalka – och chans på stora fiskar!
För ett par dagar sedan bestämde jag och Stefan Källström oss för att köra ett trollingpass tillsammans. Planen var att fiska från 19.00 fram till dess att solen gick upp. Under nattens mörkaste timmar jagar gärna de största exemplaren… Det har inte minst Henrik Lindgren rapporterat flitigt om här på sidan.
På mina Tekota-rullar kör jag med flätlina, Sufix 832, men till gösfisket vill jag gärna ha en lång tafs i nylon eller fluorocarbon. Enligt mina erfarenheter så tappar jag färre fiskar med en sådan riggning. Därför skarvade jag på 10 meter Sufix Super 21 0.40 på varje rulle innan fiskepasset. Är det mycket gädda i vattnet bör man göra grövre fluorocarbon eller ståltafs.
Väl ute på sjön så riggade vi varsin sida av båten med en mix av Rapala Original 18 cm, Scatter Rap och Down Deep Husky Jerk. Allt för att täcka av olika vattendjup och se var gösen jagade för stunden.
Rapalas Scatter Rap har snabbt blivit en favorit för många gösfiskare.
Skarpa färger, gärna med inslag av gult, är bra gösfångare.
Normalt söker jag gösen djupt under dagtid och mer ytligt när mörkret faller. Men ingen regel utantag! Gösen är känd för att vara lynnig och ombytlig i sina vanor. Det gäller att hitta rätt djup och fart vid trollingfiske. Stora svängar gör att betena i ytterkurva går snabbare och de i innerkurva i princip står still. När huggen kommer gäller det att vara observant på de detaljerna och sedan försöka återupprepa.
Full koll på paravanerna för att upptäcka försiktiga hugg.
Kvällens första göshugg kom någon timma efter solnedgången och föll på en djupgående Down Deep Husky Jerk. Fisken stångade på rätt så duktigt i djupet och även om gösen inte är någon explosiv fighter är den duktig på att hålla djupet med sina stora bröstfenor.
Stefan skötte håvningen i mörkret galant och vi kunde lyfta ombord en riktigt vacker gös.
En fin sommargös som klippte en djupgående Husky Jerk.
När vi väl hittat fisken och farten för kvällen duggade huggen tätt. En taktik som återkommande fungerade under hela natten var att helt slå av elmotorn och stanna upp. Efter 5-10 sekunder startade vi den igen och precis när betena fick fart kom huggen. Hårt och skoningslöst klippte gösarna våra beten så att spöparavanerna plaskande flög bakåt i ytvattnet.
Under nattens allra mörkaste timmar, när det behövdes som mest kaffe, jagade gösarna helt ytligt. Då var klassiska Rapala Original i 18 cm riktigt effektiv. Skarpa färger, med mycket konstrast i, som Firetiger, lockade till hugg.
Gungade spötoppen till..? Spänningen är på topp när mörkret sänker sig.
Gösen gillar botten med struktur.
Jag riggade då om mina djupgående beten med mycket kortare linsläpp – för att få dem att simma ytligare. Och det gav många hugg och vissa av dem så försiktiga att vi kanske hade missat dem om det inte vore för lys-stavarna som vi försett paravanerna med. I mörkret kunde man se hur de stannade upp eller sakta backade… Ett snabbt mothugg kan då sätta krokarna i gösens stenhårda mun. Fiskar man riktigt sakta, kring 0,9-1,2 knop så kan det behövas hjälp att driva in krokarna.
Rigga lysstav på paravanerna så ser du de försiktigaste hugg enkelt!
Stefan hade stora framgångar på sin sida av båten med den relativt nya gösfavoriten Scatter Rap och den klassiska Rapala Original. På just Original i 18 cm har jag landat fler gösar i min båt än på något annat bete genom åren.
Två nattliga jägare i samma bild. Gösen hög en Firetiger-mönstrad Rapala Original som Stefan landade många fiskar på.
Att trolla gös nattetid är ett spännande fiske som faktiskt förstärks av mörkret. Har du dessutom möjlighet att ljudlöst smyga fram med elmotor i närheten av land kommer du kanske höra ugglor, skällande rådjur och andra nattaktiva djur.
Nattlig göstrolling är en sommaraktivitet att drömma om under årets kalla månader. Så ge dig ut och testa gösarna i dina hemmavatten – det är riktigt kul!
Sex tips för ett lyckat gösfiske
Vassa krokar
Gösens mun är stenhård och om du fuskar med krokarnas skärpa så kommer det omgående märkas i antalet landade (eller tappade) fiskar. Personligen gillar jag krokar som är tunna i godset då de penetrerar bättre. VMCs krok 8540 BN är en favorit med sin speciella slipning som ger maximal genomträngning med minimal kraftansträngning.
Pannlampa
Sommarnätterna blir faktiskt rätt mörka. Och en pannlampa är till bra hjälp när du vill ha händerna fri att knyta knutar, lossa krokar ur håven eller hitta rätt bete i boxen.
Kaffe
Värmer gott när solens strålar slutat göra det.
Trevligt sällskap
Självklart går det utmärkt att fiska ensam men med en bra fiskekompis härdar man ut eventuella dödperioder. Dessutom underlättar det att vara två när mörket infaller – inte minst när man ska fotografera.
Fart och djup
Testa beten med olika djupgående för att hitta det aktuella djup som gösen jagar på. Variera hastigheten och sväng mycket om du trollingfiskar. Det ger betena oregelbunden gång. Var observant om det hugger i inner- eller ytterkurva.
Våga fiska stora beten
När gösar jagar tvekar de inte att sätta tänderna i stora beten. Ett bete på 20 cm är inget annat än en munsbit för en stor gös. Rapala Original i 18 cm och Magnum i 22 cm är två klassiska gösfångare!
Lyckat rödingfiske när detaljerna föll på plats
Ibland ligger skillnaden mellan succé och fiasko i de små detaljerna. När man lyckas knäcka koden för dagen känns det givetvis extra kul. Precis så kändes det i lördags när jag fiskade röding.
Efter en tids uppehåll från fisket på grund av mycket jobb var det äntligen dags att komma ut på sjön igen i lördags. Båten trailades till Vättern och målet för dagen var sjöns vackra rödingar.
Inledningsvis så hade jag svårt att hitta några större ansamlingar av fisk. Som jag skrivit om tidigare fiskar jag helst i områden där jag ser flera individer. Natten och förmiddagens hårda blåsande, med starka strömmar till följd, kanske hade ett finger med i spelet.
Efter lite letande så hittade jag i alla fall ett område där ett gäng fiskar patrullerade fram och tillbaks efter en djupkant. De visade inget större intresse för betena som presenterades… En fisk drog försiktigt i jiggstjärten utan att krokas och en till, som kändes liten, släppte halvvägs.
Ett par distans bort fiskade ett par kompisar, Robban och Kent, och efter tips från dem om att de hittat ett område med mycket fisk så flyttade jag mig. Väl på plats så hittade jag en fläck en bit ifrån dem där det var gott om fisk som följde betena utan att hugga. Det behövdes uppenbarligen något extra för att trigga dem…
Extra spinn-och-bling gav hugg
Jag bytte originalkroken på Gomokun mot en nyhet från VMC som lanseras nästa år. En trekrok med spinnarsked, så kallad hybrid bladed, för lite extra liv, rörelse och blänk. Det har som bekant rödingen inget emot – det har bland annat Ove rapporterat om tidigare.
I första nedsläppet jagade en röding efter men istället för att tvärvända, som de gjort tidigare, efter en stund så klippte den betet. En fin fisk, uppskattningsvis strax under tre kilo, krokades av och simmade piggt åter.
I nedsläppet efter var det två fiskar som tävlade om samma bete. Den snabbaste av de två var en röding som bar tydliga spår av närkontakt med en gädda.
Under en intensiv period om ungefär 15 minuter hade jag landat, och returnerat, en handfull fiskar och missat ett par hugg. Allt efter att jag bytt krok… Slump? Jag ville inte tro det men ville samtidigt få det bekräftat.
När jag hittade en ny grupp med fiskar testade jag ett bete utan spinnar-kroken och de följde bara efter utan att hugga. När Gomokun med lite extra ”spinn-och-bling” presenterades för samma fiskar kom huggen omgående.
Ibland är det, som sagt, i detaljerna skillnaden ligger och när man hittar något som ger den lilla extra fördelen kan fisket upplevas enkelt. I lördags var VMCs kommande nyhet en game changer, som det så populärt kallas, för mitt fiske. 2020 kommer den i butik och jag är säker på att fler predatorer än rödingen kommer gilla det extra blänket som det innebär. Själv kommer jag testa den på abborren under hösten!
Röding på vertikalen – sommarens höjdpunkt
30 grader varmt, helt vindstilla och sol från klarblå himmel är sällan något bra väder för fiske på våra breddgrader. Istället förvandlas sportfiskebåtar till badplattformar eller transportmedel mellan stränder och öar. Men, som tur är, finns det undantag och i det här fallet stavas det röding.
Intresset för att vertikalfiska röding har varit stort i många år men det känns som att det är fler än någonsin som ger sig i kast med de prickiga fiskarna just nu. Och det är kanske inte så konstigt. Rödingen bjuder upp till riktigt kul fight på lätt utrustning och att fisket dessutom är som bäst när vädret är som finast gör det knappast sämre. Chansen att klippa en riktigt fin fisk är stor. Antalet landade rödingar över fyra kilo måste vara fler än på många år.
Jag tänkte här dela med mig av mina erfarenheter och tips kring ”badbyxfisket” efter Vätterns vackra rödingar.
Jag har trollingfiskat röding under en massa år och främst då på Vättern. Att drilla röding på trollingspön är kul – men att göra det på lätt vertikalutrustning är något helt annat! Även mindre fiskar bjuder upp till bra kamp och dessutom är det ett väldigt visuellt fiske där man på ekolodet ser rödingen jaga efter betena.
Fisketekniken i sig är inte speciellt avancerad. När man har lokaliserat fisken på ekolodet så släpper man helt enkelt ned betet till aktuellt djup och börjar fiska. Antingen genom att pimpla eller så kallad vertical speed jigging. Enkelt uttryckt så vevar man hem betet genom vattenmassorna.
Håll hastigheten!
Väljer man den senare av de två metoderna är det direkt avgörande att hålla ett jämt tempo i sitt vevande. Eller i alla fall aldrig sakta ner. Att öka tempot kan ibland utlösa huggreflexerna hos rödingen. Sänker du farten eller testar ett spinnstopp tappar rödingen allt som oftast intresset helt. Så se till att hålla hastigheten – oavsett om du tar hem betet långsamt eller snabbt.
Håll hela tiden ett öga på ekolodet för att se om rödingarna jagar efter ditt bete. Inte helt sällan stannar de tvärt utan att hugga – då får man börja om. Ibland händer det att de klipper betet i droppet så det gäller att vara koncentrerad hela tiden.
En välmatad sommarröding som klippte en Gomoku under ett kvällspass
Utrustning
Jag vet att många fiskar rödingen med samma utrustning som de fiskar abborre med. I mina ögon är det inte optimalt. Jag vill ha en rulle med mer bromsverkan och ett spö med lite mer tryck i. Om inte annat för korta ner tiden jag drillar och därmed också spara fiskens krafter.
Personligen fiskar jag helst med en multirulle med hög utväxling, exempelvis Shimano Curado 71HG, för att kunna hålla hög fart de dagar det krävs för att locka rödingen till hugg. Ladda rullen med en relativt tunn flätlina så påverkas släppen inte lika mycket av undervattensströmmar som om du har en tjock lina. En lina med dimension 0.10 – 0.15 mm funkar utmärkt. Jag kör med Sufix 832 0.13 mm i den nya färgen Coastal Camo som är utvecklad för att synas mindre under vatten. En idealisk lina för rödingfiske i mina ögon!
Som tafs använder jag 1-2 meter Sufix Super 21 fluorocarbon i dimension 0.30-0.40 mm.
Hittar man rätt kan fisket vara riktigt actionfyllt!
Jag har genom åren testat ett antal olika spön och kan konstatera att ett spön med medium eller snabb aktion blivit mina favoriter. Är spöet för långsamt missar man många av rödingens försiktiga hugg. Shimanos sjufotare Technium C610XH funkar utmärkt att vertikalfiska både gös och röding med. Det har en snabb toppig aktion och tillräckligt med kraft samtidigt som det väger lite och är skönt att fiska långa pass med. Kolla in det!
Var hittar man fisken
Rödingen älskar kallvatten och under vintern får man dem ofta helt ytligt vid trollingfiske. Under sommaren, när ytvattnet värmts upp, håller sig rödingen helst under språngskiktet och ofta relativt bottennära.
Precis som alla andra predatorer håller sig gärna rödingen i närheten av betesfisken. Friliggande grynnor, undervattensåsar och andra typer av strukturer i anslutning till stora djup är klassiska ställen. Branter, även svagt sluttande sådana, är också ställen där fisken gärna uppehåller sig. Jag brukar börja söka rödingen där det är mellan 20-40 meter djupt.
Och när vi ändå är inne på var man hittar fisken… håll koll på var du INTE får fiska. Vättern har ett antal förbuds- och fredningsområden där fiske är förbjudet under hela, eller delar av, året. På vattern.org finns all information kring detta.
Min gode vän, och storfiskaren, Robban Führ under ett kvällspass efter röding
Ju fler desto bättre
När man hittar fisken på ekolodet så är det en stor fördel om det är flera rödingar på plats. Då kan man trigga deras jaktbeteende och få dem att avundsjukt tävla om betet. Det är ytterst sällan jag fiskar på ensamma ekon.
Rödingens huggperioder är ofta väldigt markanta. Efter händelselösa timmar när fiskarna retfullt jagar efter betena utan att hugga kan man plötsligt landa flera fiskar på rad. Så om du hittat fisk är det en bra idé att stanna kvar… förr eller senare kommer de börja äta.
Personligen har jag haft mina absolut bästa fiskepass efter röding sent på kvällarna.
Betesval – hårt eller mjukt
Oavsett om du väljer att fiska med skeddrag, pirk eller jigg finns det ett krav på Vättern; betet får endast ha en krok. En trekrok går givetvis bra – men inte fler.
Rödingarna har en tendens att nypa och dra i betena. Av den anledningen är skeddrag eller pirkar mycket effektiva medan en traditionellt riggad jigg kan vara svår att kroka fisken på. Riggar man däremot mjukbetena med en stinger ökar krokningsfrekvensen markant. Kroken ska sitta så långt bak det någonsin går utan att betets gång hämmas. Har du en traditionell jiggskalle med krok klipper du helt enkelt av kroken om du ska fiska med stinger på Vättern. Detta eftersom det enbart är tillåtet med en krok per bete.
Personligen uppskattar jag beten som sjunker snabbt för att på så sätt fiska mer effektivt på fiskar jag ser på ekolodet. Därför fiskar jag till största del med hårdbeten. Gomuku Spoon Jig från Storm är ett sådant bete och det är nog ett av de beten som det fångas mest beten på i Vättern. En modern klassiker skulle man kunna säga.
Storms Gomuku-beten är riktiga rödingmagneter
Var rädd om fisken för framtiden
Träffar man helt rätt och rödingarna verkligen är i stöten så finns chansen, eller kanske risken, att man krokar en väldig massa fisk. Då förespråkar jag att man riggar om betena med enkelkrok för en snabbare och mer skonsam hantering vid återutsättning. Klämmer man dessutom in hullingen så underlättar det rejält!
Kroka av fiskarna direkt i vattnet eller använd dig av en knutlös håv med gummerat nät för att skona fiskens slemskikt. Rapala har sådana håvar i flera olika storlekar.
En rejäl röding vilar säkert i håven.
Tre avslutande tips
Vill man testa att fiska de vackra och stridbara rödingarna i Vättern finns det några saker som kan vara bra att tänka på.
Ta med is
Frys in vatten i PET-flaskor och ta med varma dagar på sjön. Dels funkar det att tina och drick men framförallt så kan du hålla eventuell matfisk fräsch.
Parasoll eller annat solskydd
Solen steker på duktigt under vindstilla och soliga dagar på sjön. Ett bra tips är att montera ett parasoll i båten för att komma undan solens strålar. Om vinden omöjliggör det så är en långärmad t-shirt och en tunn buff, exempelvis Rapala Neck Gaiter, ett bra solskydd.
Reglerna
Se till att ha koll på hur och var du får fiska. Tänk också på att det finns begränsningar både i antal (2 st/person/dag) och i storlek (minst 50 cm) på de rödingar du eventuellt behåller. Uppdaterade regler hittar du på http://www.vattern.org/fisk-och-fiske/fiska-i-vattern/regler/
Laxtrolling på Ålands hav
I fredags morse körde jag de dryga 25 milen från Örebro till Sundsveden, i Östhammars vackra skärgård, för att kliva ombord på min fiskebroder Robert Führs båt. Han trailade upp ekipaget dagen innan och det känns extremt lyxigt att bara kunna mönstra på en båt på det sättet.
Fredagen bjöd på ett fantastiskt väder och det är alltid lika härligt och förväntansfullt att komma ut på årets första laxtrolling till havs.
Betena, merparten med inslag av gult och grönt, sjösattes och Robban kokade både kaffe och ägg till frukost medan vi fiskade oss fram över 150 meters djup i 2,5 knop.
Beten med inslag av gult och grönt är gångbara i många vatten! Det här är Shoehorn från Luhr Jensen – ett bete med riktigt fin gång som lockat många laxar till hugg.
Radiotystnad
Trollingfiske efter vandringslax är till stor del ett ”waiting game”. Det kan tyckas hopplöst att söka laxen över så stora, djupa, områden som man gör utan att något händer. Men så plötsligt så kommer det ett steg med lax som passerar området och huggsexorna i båtarna avlöser varandra.
Den här förmiddagen är det rätt tyst med rapporter på VHFen. Nån enstaka fisk landas hör vi men över lag verkar det trögt. Just radiotrafiken fiskare emellan på Ålandshav uppskattar jag oerhört mycket. Här är det inte alls lika hemligt som på andra platser och man delar friskt med sig om vilka beten, färger och djup som laxarna hugger på. Eftersom det ändå handlar om fisk som passerar har man mycket att vinna på att hjälpas åt att knäcka koden.
Vid ett par tillfällen duggar så rapporterna tätt. Inom några minuter hörs flera rapporter via VHFen:
– ”Fish on!“, -”Vi har dubbelhugg” och – “Vi drillar stor fisk nu” gör även att peppet stiger i vår båt även när huggen uteblir.
Understen – här utanför har det landats många och stora laxar
Plötsligt händer det
Sent på eftermiddagen närmar vi oss ett område där plottern i Robbans båt visar flera markeringar för landade fiskar. Bland annat en på 15,7 som jag fick förra året och en på knappa 19 kilo som Robban tog året innan. Ett hett område med andra ord…
Plötsligt skriker det till i en av Tekota-rullarna på styrbords sida och jag greppar snabbt spöet. Fisken inleder med en rusning men följer sedan relativt snällt med. Det är först när den närmar sig båten, och djupriggarna, som den får fart. Det är oroväckande nära att den går in i andra spön men efter lite trixande så ligger en stålblank lax kring 10 kilo i håvnätet. En fisk som efter ett par snabba får den friheten åter.
Inte den skarpaste bilden kanske – men fiskens välmående prioriterades framför bildkvalitén.
Lätta på bromsen
Det är inte helt sällan fiskarna får ny energi, troligen skrämda av båt och motor, när det närmar sig håvning. Av den anledningen lättar jag alltid på bromsen i slutskedet av fighten och använder tummen som broms. Då kan man snabbt och lätt ge fisken lina om så krävs.
Givetvis vänder vi åter i förhoppning om att området håller mer fisk och efter ett par vändor kring samma punkt så brakar det iväg igen. Den här gången på babord sida och vi kan se fisken hoppa på lång lina.
Proceduren upprepas och efter lite tunggung och stök bakom båten kan jag näta en 104 centimeter lång och dryga 13 kilo tung lax åt Robban. Även den fisken får friheten åter efter ett par snabba bilder!
En vacker fisk på dryga 13 kilo.
Testa laxtrolling – det är beroendeframkallande!
Det är nu och några veckor framöver som vi här i mellansverige har störst chans att komma i kontakt med riktigt stor lax. Så har du möjlighet att ge dig ut så rekommenderar jag dig verkligen att göra det. Området kring Landsort och Ålands hav är två klassiska arenor för laxtrolling.
Att åka med en fiskeguide är ett utmärkt sätt att snabbt lära sig tekniker och få tips på hur man går tillväga om man vill börja trollingfiska vandringslax själv. Man kan lätt avskräckas av alla stora båtar med avancerad elektronik men det går faktiskt utmärkt att trolla lax från mindre båtar så länge man har koll på väderprognoserna. Vädret kan skifta snabbt på havet.
Vill man testa så går det utmärkt att fiska med samma typ av utrustning som används för tyngre gäddtrolling. De viktigaste komponenterna i mina ögon är rullar och lina. Rullar med en jämn och bra broms som sväljer en hel del lina är att föredra. Jag kör med Shimanos nya Tekota-rullar i storlek 600 och är extremt nöjd med dem. Den är storleksmässigt mindre än den äldre modellen men har bättre broms och högre utväxling – bland annat! Läs gärna Oves inlägg efter hårt testande av rullen här »
När det kommer till lina så förespråkar jag hellre mer lina än tjock lina. Stora laxar kan tömma rullen på lina i en häpnadsväckande takt! Sufix Super 21 är en nylonlina med väldigt lite stretch som blivit en favorit bland trollingfiskare. Sufix XL Strong är en annan som har de egenskaper man som trollingfiskare; mjuk, smidigt, hög knutstyrka och i nästan inget linminne.
Shimanos Tekota-rullar finns nu i en uppdaterad version som, otroligt nog, är ännu bättre än den här äldre varianten.
Den här texten är också publicerad på www.rapalaproguide.se
Havsfiske – varför du borde testa det!
Är du en av de som som tänker att havsfiske i Nordnorge är tungt, svårt och kräver en uppsjö av olika tackel som är nästintill omöjliga att knyta utan ett par extra händer? Inget kunde vara mer fel! Låt mig berätta varför jag tycker att du ska testa havsfiske i Nordnorge om du inte gjort det.
Visst kan havsfiske kräva en uppsjö av tackel, flera kilo tunga sänken och spön med samma aktion som en telefonstolpe. Men om du är sugen på actionfyllt fiske med stora, starka fiskar som får armar och rygg att värka så går det bra ändå!
Under de senaste dagarna på Söröya i Nordnorge har vi i vår båt landat mängder av torsk, med flera över 20 kilo, hälleflundror upp till 40 kilo och flera andra arter som sej och havskatt. Alla med samma enkla teknik: Släpp ner betet till botten, veva upp en meter eller två och gör lockryck. Går de stora vågor behöver du inte ens göra lockrycken… då sköter sjögången det åt dig. Allt du behöver göra är att hålla hårt i grejorna…
Givetvis ställer fisket, och fiskarna, stora krav på utrustningen. Personligen gillar jag att fiska med en rulle med räkneverksfunktion och en stark, jämn broms. Räkneverket uppskattar jag främst när ekolodet skvallrar om fisk i frivattnet som man vill precisionsfiska på och när man driftar från djupt till grundare vatten. Risken är annars att man släpar betet, på onödigt lång lina, utmed botten och riskerar bottennapp.
Jag har trollingfiskat med Shimanos Tekota-rullar och de funkar även bra till det här fisket. Bromsen är pålitlig och formatet på den nya, mindre, versionen av den är fantastiskt till det här fisket. På den har jag använt Sufix 832 med en nylontafs på 1-1,2 mm sista metern. Orsaken är att den är nötningståligare mot sten, korall och vassa fisktänder är flätlina.
Det här garnityret kräver bra tafsmaterial…
Så pass tjockt tafsmaterial kan vara svårt att knyta men med lite träning, en bra tång att dra med och en väl fuktad knut brukar det lösa sig. Jag kör med en helt vanlig betesknut och i båda ändarna av tafsen knyter jag lekanden. Beten byts via fjäderring – aldrig beteslås! Det finns åtskilliga historier om stora fiskar som rätat beteslås…
Glöm inte en stor, mjuk, pärla på huvudlinan – det räddar toppöglan från missöden när stora fiskar ska landas.
Lämna beteslåsen hemma!
När det kommer till spön så krävs det givetvis bra ryggrad för att lyfta en stor, stark fisk från botten. Samtidigt vill man ju ha en kul upplevelse!
Till fisket på Söröya, där vi riktat på torsk och hälleflundra, har jag använt Shimanos spö Aspire 30-50 pund. Ett riktigt trevligt spö med de egenskaper jag uppskattar.
En sak som kan tyckas vara en liten detalj är utrustningens totalvikt. En lång dags fiske är tröttande för armar, axlar och rygg. Ett femtiotals gram skillnad i totalvikt kan tyckas liten men jag uppskattar en viktmässigt lättare utrustning.
Beten då? Till en början så tycker jag att man ska skippa alla former av upphängare och andra typer av flerkrokstackel. Håll det rent, enkelt och effektivt. Oavsett om du väljer att fiska med en stor pirk eller jigg. Jag fiskar nästan uteslutande med jigg och då med Storms Wildeye Giant i shad- eller curlytailmodell. Och då precis som den levereras i förpackningen – dvs utan stingerkrok. Det är ett bete som bevisligen fångar mycket, och stor fisk, och som håller länge! Gummiblandnigen i jiggkroppen är extremt slitstarkt och överlever att utsättas för de vassa och hårda tänder som havets invånare är utrustade med.
Jag är långt ifrån någon havsfiskeexpert men det behövs inte för att få uppleva krafterna från de stora fiskarna nere i det kalla, klara vattnet. Jag har genom åren träffat många som är nyfikna och intresserade av havsfiske men som trott att tekniker och fiskemetoder varit för svåra och därför avstått. Så är det verkligen inte.
Åker du dessutom till en fiskecamp, exempelvis Söröya Gjestehus, så får du all hjälp du kan tänkas behöva gällande fiskplatser och liknande.
Så lämna vassviken för saltvattnet en gång – du kommer inte ångra dig!
Fina gäddor efter lång förflyttning
Det är inte helt sällan jag vaknar innan klockan ringer. Framförallt inte när det står gäddfiske på schemat. Men när mobilens alarm är ställt på 03.45 och jag ändå vaknar innan det ilskna pipandet satt fart vet man att fiskesuget är totalt. Så är det den här morgonen…
Klockan är inte ens 05 och det är redan ljust ute. Våren är underbar!
Jag och Stefan Källström ska fiska gädda och vi ska göra det på en plats som kräver en lite längre transport utomskärs. Vi har kollat, och dubbelkollat, prognoserna och de är samstämmiga: mycket svaga vindar och regn. På rampen möts vi av hård vind och sol från klarblå himmel… 100 % fel med andra ord.
– Det är nog ingen fara. Vi sticker dit ut ändå, resonerar vi samtidigt som båten fylls med fiskeprylar.
Båten sjösätts, jag klär på mig ett extra lager kläder men skippar stövlarna. Allt för att spara tid då suget att komma ut på sjön är större än min förmåga att tänka rationellt.
Efter tio minuter i hög fart har det stänkt in så pass att jag är genomblöt om fötterna. Och vi är inte ens halvvägs. Stefan torkar vattnet ur ansiktet, vänder sig om och frågar om vi ska köra på plan B istället.
– Det ska vi, svarar jag.
Plan B ger fisk omgående
Efter en snabbkoll på sjökortet beslutar vi oss för att testa ett par områden där vi aldrig tidigare fiskat. Men förutsättningarna ser bra ut tycker vi och dessutom borde vi få lite lä.
Väl på plats kan vi konstatera att solen värmer rätt skönt och i det klara vattnet ser vi hur fjolårsgräset fläckvis täcker botten. Det ser helt enkelt bra ut!
I mitt andra kast för dagen kommer en liten gädda, som skjuten ur en kanon, och klipper en Peto i specialfärgen Smelt on the Beach (läs gärna mitt inlägg om specialfärgerna på Peto och Super Shadow Rap här) bara någon meter från båten. En bra start!
Rapala X-Rap Peto i specialfärgen Smelt on the Beach.
Trots idogt kastande bjuder den nya platsen inte på fler kontakter med fisk. Däremot får vi en naturupplevelse i form av hoppande öring ett tiotal meter från båten.
Vi bestämmer oss för att göra en förflyttning och testa nya platser. Ingenting händer och givetvis kommer tankarna smygande. Om vi bara kunnat fiska där vi ville…
Ett antal grynnor kanter finkammas med olika beten, från olika håll och i olika hastigheter. Resultatet är minst sagt skralt… Jag får en gädda i fyrakilosklassen på en rödsvart Otus och har en följare i samma storlek som lojt vänder vid båten.
Stefan missar en fisk som lämnar tandmärken i stjärten på hans Otus och konstaterar uppgivet att han inte har något flyt för tillfället. När jag påminner honom om hur han skåpade ut mig totalt under vårt senaste abborrfiske tillsammans [läs om det här] ser han lite nöjdare ut.
Lång förflyttning ger resultat
– Ser du vad jag ser? Stefan blickar ut mot öppet vatten och pekar. Håller det inte på att lägga sig..?
Han har rätt. Sjön som tidigare gått vit lägger sig. Vi bestämmer oss omgående för att göra en lång förflyttning trots att halva dagen har gått.
Väl på plats fortsätter jag fiska med min rödsvarta Otus. Då det är djupare här väljer jag att förtynga den med 25 gram via Storms smidiga viktningssystem; R.I.P Adapter.
Det tar inte många kast innan den första fisken på den nya platsen hugger. På lång lina, efter ett par snabba vevtag, hugger gäddan strax över botten. Mothugget sitter där det ska och efter en bra fight kan jag snart lyfta in en lång fisk som börjat äta upp sig efter leken. Hon får snabbt återvända ner i vattnet efter ett par bilder.
Ännu en gädda som låtit sig luras av årets succébete Rapala Otus.
En kort stund senare återupprepas det hela och på nytt gungar det skönt i mitt Yasei Pike-spö. Samma bete, den rödsvarta Otusen, har lockat till hugg. Fisken går tungt och stångar i djupet innan den glider in i håvnätet. Proceduren med fotografering och återutsättning upprepas. Skönt att förflyttningen ger resultat!
Strax över botten klippte hon betet…
En lång, starkt och vacker sjövarg.
På vägen hem över vattenvidderna kan vi inte riktigt släppa tanken; Tänk om vi kunnat fiska vår plan A hela dagen…
På väg mot hamnen i betydligt lugnare väder.
Rapala RCD – en riktigt bra våg till fisket
Som gammal art- och gramjägare har jag testat ett otal olika vågar, både digitala och fjädervågar, genom åren. En del bra har varit bra men haft den gemensamma nämnaren att de varit lite klumpiga att släpa på. Andra har varit direkt usla.
Jag minns speciellt en våg som jag använde under ett riktigt bra fiskepass när fiskarna såg fina ut men inte riktigt nådde upp i de vikter jag tyckte de borde göra… Dagen efter kontrollvägde jag den och kunde konstatera att den visade för lite. Den vågen hamnade i metallskroten.
Sedan ett knappt år tillbaks har jag använt mig av Rapalas våg RCD upp till 25 kilo och är riktigt nöjd. Nöjd var även Sportfiskarnas Håkan Brugård när han testade vågen i jämförelse med högkvalitativa referensvågar. Han gav den ”med beröm godkänt” och konstaterade att den visade exakt rätt på vikterna ända upp till max. Rapala RCD är med andra ord godkänd för storfiskregistrering.
Att Rapala RCD även kan lagra vikter, visa temperaturen och har en kombinerad flasköppnare/ögla att hänga vågen i är bara bonusar på en redan bra produkt.
Vad är då en bra våg?
Nummer ett är givetvis att den väger korrekt och att den klarar de vikter man hoppas kunna uppnå. Jag har varit med om att bottna en våg med en fisk jag fick och det är en intressant upplevelse. Nu valde vi att avliva den fisken, en lax på 26,5 kilo, så vikten kunde ändå fastställas i land på krönt våg. Men om man vill släppa tillbaks en fisk och ändå få en korrekt vikt gäller det att ha lite marginal för drömfiskar.
Stefan Källström och jag med mitt livs fisk. En lax på 26,5 kilo som fick vågen att slå i botten.
Mer då? Smidigheten tycker jag är avgörande. Det kanske inte är lika viktigt när man fiskar i båt som från land eller isen. Om vågen lätt får plats i innerfickan under kalla dagar på isen så kommer batterierna räcka längre. Och det är större chans att den faktiskt kommer med ut på de spontana passen efter åkanten, till sutarsjön eller vad det än nu må vara.
Inte helt sällan ser man inlägg på sociala medier där man ber om hjälp att uppskatta vikten på en fisk utifrån en bild på grund av att man glömd vågen. Med en våg som är marginellt större än en mobiltelefon finns det ingen anledning att inte ha med den – om man nu är intresserad av den exakta vikten.
Är vikten viktig?
Det är så klart en personlig fråga. För vissa är längden allt och för mig är vikten mest intressant. I mina ögon är en fisk stor när den har både längd och vikt. Vad som sedan är en stor fisk varierar från olika vatten – men det är en annan diskussion.
Ska man ändå väga fisken så gäller det att göra det så skonsamt som möjligt. Mindre fiskar vägs enkelt i plastpåsar. Till större arter behövs någon form av vågsäck. Rapalas Weigh and release-mat är ett perfekt hjälpmedel. Kolla in Jonthan Nellfors video om älvfiske där han även demonstrerar vågsäcken.
Förleksfiske med överraskning och spaghettiben
Att förleksfiske efter gädda under långa stunder kan vara en händelselös syssla är ingen överdrift. Det kan nog de flesta som gett sig i kast med det skriva under på. De senaste veckornas fiske har för min del präglats av hårda och kalla nordanvindar vilket knappast gjort fisket enklare.
För att ha en chans att lyckas med det tidiga vårfisket i större vattendrag använder jag ekolodet mycket mer aktivt, och till viss del lite annorlunda, än under andra tider på året. När vattnet är kallt och gäddorna ofta står och trycker letar jag helt enkelt efter större ekon med hjälp av sidoseende ekolod. Och där fisken finns koncentrerar jag mitt fiske.
Betesfisk lockar predatorer
I ett av de vatten som jag ofta fiskar i har enorma mängder braxen samlats och uppehållit sig på ungefär samma plats under ett par veckor. Faktum är att det bitvis varit så mycket braxen att ekolodssignalen inte nått botten.
Senast jag var där kunde jag tydligt se hur ett antal större individer tryckte vid botten ett tiotal meter från det gigantiska stimmet av braxen. Och givetvis var jag tvungen att se om de gick att locka till hugg…
I det första kastet räknade jag ner betet till botten och hann inte ta mer än ett par vevtag innan hugget kom. Hårt, distinkt och utan pardon klippte gäddan en långsamt fiska blåorange Otus (färgkod BGH).
En stor fördel med Rapala X-Rap Otus är just att den kan fiskas extremt långsamt, och snabbt om så önskas, samtidigt som den bibehåller gången. Redan i droppet fiskar den då den sjunker horisontellt med svansen vaggande.
I nästa kast återupprepades det hela och tätt över botten kom hugget. Lika hårt och distinkt följt av gäddans karaktäristiska huvudskakningar. Kul! Även om fiskarna knappast var några monster så gav de ökat pepp efter många händelselösa timmar.
Fisken krokades av i ytan och proceduren upprepades. Betet landade i vattnet, jag räknade sekunderna den sjönk för att kunna fiska den precis så bottennära som tidigare och resultatet blev detsamma. Ett stenhårt hugg! Men nu uteblev huvudskakningarna och fisken höll botten mycket bättre… Det var en gös på knappa fem kilo som fattat tycke för Otusen. Inte riktigt vad jag hoppats på men en kul överraskning.
Dagens fångst – på bild
En ännu roligare överraskning bjöd min fiskekompis Robert Führ på en stund senare. Mitt under en förflyttning ringde han och undrade om jag hade lust att hjälpa till att fotografera en större fisk han precis landat. Självklart vände jag båten och satte kurs mot hans position.
Nästan exakt ett år tidigare var rollerna de omvända när han fick komma och hjälpa mig att fotografera en fisk på 12,6 kilo. Nu var det min tur att hjälpa till.
Väl på plats möttes jag av en leende fiskekamrat med en fin gädda i håven. Tillsammans fastställde vi längden till 115 centimeter och vikten till fina 12,2 kilo innan hon fick friheten åter.
Det är den typen av fiskar som gör varje pass, hur händelselöst det än må vara, spännande och varje kasst utan hugg värt att återupprepa.
Ut och testa dina vatten! När du som minst anar det kan hugget som förvandlar knäna till spaghetti komma!
Och du… följ mig gärna på Instagram för mer fiske! På instagram.com/moggelewin hittar du mig.
