För att vara säkra på bra platser åkte vi ner till ån redan ett par timmar innan fisket startade och det skulle visa sig vara ett lyckodrag…

Redan efter en halvtimmas fiske hade jag fått en sik och tappat en. Jens hade ännu bättre utdelning där han fiskade i zon 1 och tog tre-fyra fiskar bara under den första timmans fiske.

Fram till klockan 10 var sikarna rejält igång och nappade friskt för att det sedan skulle dö ut totalt under ett par timmar. De sikar som man såg i ån stod mer eller mindre still och brydde sig inte alls om lockande mask eller magott – kollektiv matstrejk skulle man kunna säga.

När de väl kom igång och började äta igen kring 13-tiden var det flera sikar som fick syna håvnätet innan de fick simma tillbaks.

Nästan på sekunden 14.00 ser jag hur Jens drillar en fisk som stökar runt rejält i ytan och med tanke på de tunga bugningar som hans spö ger ifrån sig så ser jag direkt att det är stor fisk. Inspirerad av det fortsätter jag trotta mitt flöte ihop om att någon fet sik-sugga skall suga i sig krokbetet. När jag hör Jens halvkvävda “YES!” förstår jag att det inte är någon vanlig sik och ställer ifrån mig spöt och springer bort till honom. Mycket riktigt – i vågnätet ligger den absolut fetaste sikhona jag någonsin sett. Inget snack om viktväktarna här inte – vågen visar exakt 3800 gram fördelade på 70 cm. Årets hittills största registrerade svenska sik innebär Jens tionde storfiskregistrerade art och därmed guldnålen!

Efter det här är det inga som helst problem att fiska extremt fokuserat de sista två timmarna. Tyvärr kom jag aldrig i närheten av någon sik i den kalibern men å andra sidan var resan redan räddad…