När vi vaknade upp på tisdagsmorgonen möttes vi av solsken och ett spegelblankt hav. Förutsättningarna för ett rejält långpass var optimala och för att orka laddade vi energi i form av stekt, panerad sej som fångats dagen innan och kokt potatis med löksås. Den som ratar sejen som matfisk har aldrig smakat den när den är precis färsk. Då är den i mitt tycke helt i klass med den allmänt mer uppskattade torsken.
Fulladdade med energi och med ett grymt fiskepepp stack vi ut mot den södra sidans fiskrika grundtoppar.
Redan på vägen ut värmde solen så pass att flytoverallerna fick öppnas upp och när väl fisket började fick vi helt sonika ta av oss dem. Det var helt enkelt för varmt att drilla fisk iklädd flytoverall.
Under en paus i sejfisket, som för övrigt inte gick så bra för oss medan man i Kristians båt landade två bjässar över 19 kilo, studerade vi kartplottern inför nästa drift. Vi konstaterade att det fanns en grundtopp ett par distans bort som vi tidigare inte fiskat vid. Självklart skulle denna testas och väl framme vid Nils Persskallen, som grundet heter, uppenbarade sig enorma betesstim på ekolodet. Från 5 meter ner till 20 var det helt tjockt med betesfisk och under det rejäla fisk-ekon utmed botten.
Så snart våra jiggar letat sig ner igenom stimmen med småsej och dunsat i botten smällde det till för alla oss tre i båten i stort sett samtidigt. Våra misstankar om att det var stor torsk som huserade under betesstimmen besannades och spön, rullar och muskler fick pressas till det yttersta för att betvinga de starka sommartorskarna.
I varje drift hade vi alla kontakt med stor torsk och inte helt sällan drillade vi dubbel- och trippelhugg. Snart hade vi landat ett 15-tal fiskar över 13 kilo, varav åtminstone tre vägde över 16. Jag satte under denna huggperiod personligt rekord på torsk med en fisk på 17 kilo blankt som fick mitt Penn Tidecutter att bocka riktigt djupt. Ett spö som är en riktig dröm att drilla fisk på för övrigt.
Under en drift var jag så törstig att jag bestämde mig för att veva upp jiggen så snabbt som det bara gick för att slippa få hugg och kunna släcka törsten. Halvvägs upp genom vattenmassorna, dvs ca 20 meter från botten, lyftes jiggen i ett karaktäristiskt sejhugg. För en sekund trodde jag att fisken hade missat hugget, men när spötoppen ruskade till och fisken rusade rakt mot botten trots att slirbromsen var åtdragen nära max, rådde det inte längre någon tvekan. Efter en tung drillning, där jag vid flera tillfällen fick lätta på bromsen för att överhuvudtaget orka hålla emot, kunde jag tillslut landa en sej på 16,5 kilo. En av de absolut starkaste fiskar jag fightat även om det inte är en av de tyngsta. Mer muskulösa och strömlinjeformade fiskar är nog svåra att finna.
Vid ett nedsläpp misstänkte Jonas att han råkat felkroka en av de tusentals småsejar som fyllde frivattnet men istället för att veva upp och kroka av lät han jigg och sej dala ner till botten. Väl nere fick den inte ligga orörd i många sekunder innan han krokade en riktigt tung och stark torsk. Till en början tog han inte många decimeter lina på fisken men efter en lång och seg dragkamp kunde han landa ett nytt personligt rekord på torsk. På bryggan, dryga fem timmar senare, vägdes den till 20,45 kilo på Fox digitala 30 kilos våg.
Dagens fiske kan väl enklast beskrivas med ett ord och det måste bli strålande. Solen strålade, fisket var strålande bra och värken strålade ut ur våra trötta muskler när vi kom iland för att ladda batterierna inför kvällspasset!
Till kvällsmaten bjöd vi över stuggrannarna på pestoöverbakad torskrygg med färskpotatis. Alltihop serverat tillsammans med en kall öl på vår gemensamma veranda, med Rösthavet som bakgrund. Det är vad jag kallar livskvalitet.
