Efter exakt en månads uppehåll från rudafisket kändes det som att det var läge att lägga ett pass i vår klubbsjö, Sjöbodasjön, ikväll.

Kvällen var vindstilla och tryckande het med en luftfuktighet och myggaktivitet som fick tankarna att gå till Amazonas och dess moskitos.

Jag kunde omgående konstatera att vattnet aldrig varit högre i sjön under de fem år som jag fiskat där. Ett tillstånd som kan förklaras med sommarens ihållande regnande och att en bäver byggt en damm i sjöns enda, visserligen minimala men ändå, utlopp.

Efter att sparsamt mäskat upp den tänka fiskeplatsen började jag så plocka upp utrustningen. Sjön låg helt spegelblank och ingen aktivitet, varken i form av rullande fisk eller bubblor från ätande fisk, kunde skönjas.

En knapp halvtimme senare börjar så vassen till vänster om mig att gunga märkbart. En fisk är helt klart på gång in mot den lilla glugg i vassen där jag placerat mitt krokbete och en näve pellets och majs som lockbete. Hur konstigt det än kan låta för vissa så är de följande sekunderna oerhört spännande – ska fisken stanna och börja äta eller ska den bara fortsätta förbi? Försiktigt plockar jag upp spöet och håller det i handen för att kunna kroka omedelbart om så behövs.

Hjärtat går ner i vanlig rytm igen när jag konstaterar att fisken helt sonika valt att passera rakt igenom min uppmäskade plats utan att bry sig om att ens provsmaka. Vassen till höger om gluggen gungar märkbart när fisken plöjer fram och jag tänker, som alltid när det gäller fiskar man aldrig fångar att “den verkar stor”… Plötsligt så vaknar jag ur mina drömmar när en rejäl turbulens i vattnet får flötet att gunga till. I nästa sekund bryts ytan av ett stråk av bubblor och det står helt klart att det måste ha varit två fiskar som kom in på platsen, den ena simmade rakt förbi medans den andra, klokare fisken, stannade upp för att äta. Under en lång tid har jag nu fisken inne på mäskplatsen och flera gånger gungar det i flötet av fiskens rörelser där nere vid botten. Rejäla bubblor bryter ytan när fisken går loss på bjudgodiset – dock utan att plocka upp krokbetet. Efter ett par minuter beslutar den sig plötsligt för att simma vidare i sitt födosök.

Förbryllad och med hjärtat i halsgropen plockar jag upp betet för att se vad som är fel och möts av en krok och ett bete helt täckt av gröna alger (läs slem). Tråkigt men sant.

När inget mer har hänt kring midnatt plockar jag upp och rullar hemmåt för att hinna med några timmars sömn innan jobbet.

En snabb titt i fiskedagboken visar att det var mitt andra blankpass i sjön i år. Bara två blankpass på sju fisketillfällen i en sjö som knappast kan anses vara lättfiskad. Det gör det ändå rätt så lätt att somna…