Idag blev det ett rejält marathonpass med uppstigning 03.00 för att hämta Robban och rulla ner mot Vänern i jakt på de silverblanka.
Väl på plats och med betena i sjön tog det inte lång stund innan första spöet bockade. Helt uppe på en grundtopp fick en ytligt fiskad löja en lax på 6,4 kilo att öppna gapet. Fisken följde till en början väldigt lugnt och sansat med men när den närmade sig båten sparade den inte längre på krutet och bröda på rusningar i sidled och ett rejält luftsprång innan vi kunde näte den.
Med tanke på mängden betesfisk som syntes på ekolodet och stora mängder mås som dök i området kändes det bara som en tidsfråga innan nästa fisk skulle nappa. Lagom efter avklarad frukost föll så nästa hugg, även det på en ytligt fiskad löja, och dagens andra godkända fisk, en öring på 62 cm och 2,5 kg, kunde drillas in.
Fram till lunch brände vi ytterligare två fina napp innan vinden i stort helt mojnade och solen värmande tittade fram. Både skönt och behagligt men ödesdigert för fisket. Betesfisken tycktes ha spridits ut över ett större område, inga markanta ansamlingar på ekolodet som avslöjade var laxen och öringen förväntades äta kvällsmat. Inte heller de flygande ekoloden, i form av måsar, avslöjade var fisken kunde finnas. Det blev helt enkelt att leta – vilket vi också gjorde. Zick-zackande sökte vi av grundtoppar och djupbranter innan vi precis i skymningen hittade ett stråk som såg riktigt hett ut och predatorerna väntade inte med att presentera sig. Först ut var en 3,5-kilos öring som nöp en löja fiskad via djuprigg och straxt där efter kom nästa hugg. Denna gång var det en gädda, även om den rusade som en lax, som gapade över en riggfiskad löja och som kunde drillas i den nästintill fulla månens sken.
När vi plockade ihop och styrde in mot hamnen gjorde vi det som sista båt och inte förrän kolckan kvart i tolv, nästan 21 timmar senare, kunde jag krypa ner i sängen för några timmars sömn innan väckarklockan skulle försöka väcka mig till liv igen.
