Kvällmaten bestod som sagt av pestoginbakad torskrygg och efter det gavs det tid till en kort vilopaus innan det var dags för kvällspasset. Vi bestämde oss för att ännu en gång testa trolling efter hälleflundra på samma plats som vi haft bra fiske på under första kvällen.
Efter en ny lottning av vem som skulle ta första hugget delade jag och Jonas vinsten via “Sten, sax och påse”. Väl på plats över de tidigare så lyckosamma sandbottnarna riggades betena ett par meter bakom djupriggsloden och sedan var det bara att börja fiska. Vi försökte i möjligast mån köra riggloden 1-2 meter över botten i hopp om att kunna lura någon flundra att stiga från botten.
Efter någon timmas händelselös trolling under den, av den nedgående solen rödfärgade, himlen hände allting plötsligt väldigt snabbt. Om jag minns rätt så käkade jag en kvällsmacka när Stefan plötsligt skriker “FISK” och pekar på babordsriggen, den som jag använder. När jag snabbt vänder mig om ser jag hur det stackade spöet skakande står i en djup, tung, båge samtidigt som spöhållaren, som är monterad kring grabbräcket, viker ner sig! Precis innan spöet skall falla överbord får jag tag i det och känner den massiva tyngden från fisken i andra änden av linan…
Jonas börjar snabbt riva sin sida men innan han har hunnit få in det andra spöet krokar den förmodade flundran bara loss! Helt utan förvarning i form av skakningar eller liknande lämnar den mig med en tom wobbler och ett minst lika stort tomrum inombords…
Tanken “om jag åtminstone fått se den” återkommer ett oräknerligt antal gånger i mitt huvud under resten av den händelselösa natten.
“You can´t win them all” sägs det ju som bekant på andra sidan av den stora vattenmassan vi befinner oss på.
