När jag hänger på båten bakom bilen på morgonen är ängarna utanför huset täckta i dimma. Det är bara några få plusgrader men prognoserna talar om stigande lufttryck och sol under dagen… då är det klart att man måste fiska abborre! September, som för övrigt kallas fiskemåned av danskarna, är startskottet för alla oss som älskar predatorfiske. Nu ska våra kära rovfiskar äta upp sig inför vintern…
Väl på plats vid rampen så värmer solen redan gott och skingrar morgondimman över den stilla vattenytan. Det är sådana här morgnar som gör att jag älskar hösten!
När båten är packad och sjösatt sätter jag omgående kurs mot en grundtopp med stora djup kring. På dryga sex meters djup ligger en risvase sänkt och fungerar som ett perfekt gömställe för abborrar. Runt grundtoppen är det 14 meter och om man inte hittar borrarna kring risvasen brukar de stryka runt på branterna.
Bottennära presentation ger hugg
Ekolodet skvallrar om några enstaka individer som står och trycker vid botten i anslutning till risvasen. I min bok är det läge för att låta en jigg, gärna på lätt skalle, dansa förbi på botten. Det gillar abborrarna också och snart fortplantar sig den krokade borrens knyckar i spöet. Några andra fiskar, i samma beskedliga storlek – kring tre, fyra hekto, låter sig också luras av jiggen innan jag bestämmer mig för att kolla av djupkanten.
Här är det färre fiskar men de står högre upp i vattnet och då fiskar jag dem gärna med jerkbait. En nio centermeters shadow rap shad fiskad med hårda, korta knyckar och vevstopp gör susen. Borrarna klipper betet som om det vore den sista måltiden… men det är det inte. De får snabbt simma åter och fortsätta växa till sig – för det behöver de. Det är fina fiskar men inte riktigt i den storlek som jag söker.
Sökandet efter större exemplar går dåligt. Enstaka mindre grupper av fisk hittar jag men det är ungefär samma storlek.
Snabbt fiskade beten funkar bäst
På lovartsidan av en ö, i en djuphåla, hittar jag till slut fisken. Både betesfisken och abborrarna finns där. Letandet ger resultat och i eftermiddagssolen hugger abborrarna stenhårt på de jerkbaits som presenteras för dem. Shadow rap shad är överlägset de andra betena jag testar och bäst är färgsättningar med gula och gröna inslag.
Abborrar som jagar i grupp triggar som bekant varandra och med lite fart i grejerna kan man ofta fiska mer effektivt. Precis så är det den här eftermiddagen. Det går nästan inte att fiska snabbare än jag gör och fiskarna tvekar inte en sekund.
Dagens längsta fisk, en sliten och ärrad krigare, landade på 44 centimeter lyckades med nöd och näppe pressa vågen över kilosmarkeringen.
Höstens första, men knappast sista, abborrpass gav ett stort antal fiskar men tyvärr uteblev de riktiga toppfiskarna. En fisk, som kändes rejält tung, brände jag dessvärre bara några meter från båten. Men som amerikanerna säger; that´s why it´s called fishing, not catching!
