Idag hade jag lovat Ulrika att hålla mig hemma. I alla fall inte fiska. Det gick bra! I alla fall fram till klockan 18.00. Då lyckades jag, oväntat enkelt, övertyga henne om att det var en perfekt kväll för lite gösfiske på Hjälmaren.

Att ta en stor gös i mina hemmavatten, dvs på fjärden utanför sommarstugan, är en dröm som växt sig starkare under den senaste tiden och ikväll skulle det ske var tanken.

Väl på plats var det bara att börja meta betesfisk. En normal kväll kan man ta ett 50-tal fina betesmörtar på bara någon timmas fiske. Ikväll var det ingen vanlig kväll tyvärr. De enda fiskar som lät sig luras till att nappa var mört och löja i storlekar upp till 10 centimeter. Inga optimala beten för gösfiske i min mening. Visst funkar de men livslängden på dem, med en trekrok i ryggen, är långt ifrån optimal.

Efter närmare två timmars mete simmade en handfull betesfiskar i sumpen och läget kändes allt annat än stabilt. Jag beslöt mig dock för att tackla om, byta taktik och rikta kvällens fiske mot ål istället.

Ett spö tacklades med betesfisk och två med mask, ett bete som var mycket enklare att få tag i än fisk denna afton.

Vid flera tillfällen har jag betraktat denna fiskeplats och tyckt att den känts het för ål, dock utan att testa… Ni vet hur det är – över ån efter vatten… Man undrar hur många mil man åkt till heta vatten utan att först ordentligt ha utforskat de man har kring hörnet.

Hur som helst så åkte betena i vattnet och jag satte mig tillrätta, mer eller mindre övertygad om att jag, några timmar senare, skulle få packa ihop och åka hem utan att ha haft så mycket som ett pip i larmen.

Denna tanke slogs dock i spillror snabbare än jag förväntat mig. Ett singelpip på mitt vänstra spö avslöjade att något fattat tycke för det maskknippe som placerats på botten. Min första tanke var att det var vitfisk eller möjligen kräftor som drog i det, absolut inte ål. Ålar nappar inte efter fem minuters fiske, om de överhuvudtaget nappar alls.

Även denna övertygelse kom på skam när linan rann i väg i ett jämnt och stadigt tempo från spolen.

Så mycket har jag dock läst mig till om ålfiske att jag vet att om ålen får en chans att hålla sig fast i vegetation eller liknande är fighten förlorad. Med detta i åtanke krokade jag och drillade med en sådan kraft att det knakade i handtaget på mitt FOX spö. Snabbt stod det klart att det faktiskt handlade om ål och inte en liten vitfisk som nappat.

Exakt hur det gick till vet jag faktiskt inte men ålen kom i håven och jag var nog minst lika överraskad som fisken i denna stund.

Vid en snabb första koll såg kroken ut att sitta djupt och utan att utforska det närmare klippte jag sonika av huvudlinan och förberedde vägning med farsan som vittne. Efter en stund lugnade sig fisken så pass att karpsäcken den förvarades i kunde hängas på digitalvågens krok. Vikten pendlade mellan 1850-1860 gram, så någonstans däremellan låg väl den exakta vikten. I mitt fångstprotokoll skrevs den till 1850 gram och 97 centimeter.

mogge_eel_1850

Fotograferingen var ett inte helt enkelt kapitel men till slut fick jag ett par skapliga bilder med farsans hjälp.

Det ska villigt erkännas att en stor ål knappast är något jag jobbat ihop till, det var närmast en bonus. Men å andra sidan så läste jag någonstans att någon skrivit att en stor ål förtjänar man inte, den nappar bara… Skönt att ha lite matjord i fickorna och medgång för en gångs skull :)

Extra kul var fångsten eftersom den innebar att jag i och med den lyckades ta Sportfiskarnas guldnål för 10 olika arter över storfiskregistreringsvikt.