I onsdags förra veckan bestämde jag mig för att ge mig ut på Vättern för att vertikalfiska röding under några timmar på eftermiddagen och kvällen. Jag kom ut relativt sent och började leta fisk på positioner där jag tidigare år haft bra trollingfiske efter rödingen sommartid. Rätt så snart hittade jag stora ansamlingar av fisk, och trollingbåtar, men rödingarna visade inget större intresse för betena som presenterades för dem. Jag bestämde mig för att lämna området och sticka ut till ett grund några distans bort för att testa lyckan på ett lugnare ställe…

Efter förflyttningen påbörjade jag ett par timmars letande efter bättre ekon i vattenmassorna. Men tji fick jag! Inte ett spår av varken betesfisk eller större fisk fanns att läsa ut på Lowrance-skärmen. Det var inte mycket att fundera på: de sista timmarna innan mörkret skulle jag fiska i området där jag tidigare sett fisk.

Nästan exakt 19:00 slog jag på ankringsfunktionen på Minn Kotan och började fiska. 15 minuter senare hade jag bränt ett par hugg och returnerat tre fina rödingar! I samma takt som rödingarna högg lämnade trollingfiskarna för att åka in till hamn och jag hade ett makalöst fiske.

Under långa stunder hade jag upp till tio rödingar under båten som jagade både mitt bete och livrädda löjor. Jag tappade en fisk och sekunden efter klippte en ny stor, stark röding betet! Eftersom fisken var så otroligt i stöten började jag att experimentera med tekniker och beten för att eventuellt hitta något nytt men det var snart tydligt att det enbart var Gomuku, i en specifik färg, de ville ha.

Rödingarna var otroligt selektiva och en av de jag landade hade ett knippe små löjor i munnen och på bilden nedan är det kanske inte så svårt att förstå varför just Gomukun fiskade så bra.

Kvällens största fisk, en röding på 4160 gram, bjöd på en riktigt fin fight innan jag kunde håva den. En vacker och väldigt stridbar fisk som fick mitt spö, ett Vertical Pelagio Extreme V2 från BFT, att bekänna färg! För övrigt ett riktigt trevligt spö som jag varmt kan rekommendera. Jag testade ett av mina andra, mjukare spön, men känslan är att jag tappar mer fisk på de mjuka spön.

BFT spöet har en bra ryggrad och är extremt lätt vilket, tillsammans med en lång ändbutt som vilar skönt under armen, gör att man orkar fiska med det oavbrutet i timtal.

Några dagar senare var jag och Stefan Källström ute för att testa fisket igen och förutsättningarna kändes verkligen helt rätt redan på väg mot båten. Det blev intre sämre av att vi efter några minuters fiske hade landat varsin grann fisk – men sedan så dog det ut. Efter mycket kämpande tror jag att jag fick tre fiskar till, varav den ena var den minsta röding jag skådat, under hela kvällen. Betydligt mycket segare fiske men ändå en trevlig kväll i solskenet!