Kvällmaten bestod som sagt av pestoginbakad torskrygg och efter det gavs det tid till en kort vilopaus innan det var dags för kvällspasset. Vi bestämde oss för att ännu en gång testa trolling efter hälleflundra på samma plats som vi haft bra fiske på under första kvällen.

Efter en ny lottning av vem som skulle ta första hugget delade jag och Jonas vinsten via “Sten, sax och påse”. Väl på plats över de tidigare så lyckosamma sandbottnarna riggades betena ett par meter bakom djupriggsloden och sedan var det bara att börja fiska. Vi försökte i möjligast mån köra riggloden 1-2 meter över botten i hopp om att kunna lura någon flundra att stiga från botten.

Efter någon timmas händelselös trolling under den, av den nedgående solen rödfärgade, himlen hände allting plötsligt väldigt snabbt. Om jag minns rätt så käkade jag en kvällsmacka när Stefan plötsligt skriker “FISK” och pekar på babordsriggen, den som jag använder. När jag snabbt vänder mig om ser jag hur det stackade spöet skakande står i en djup, tung, båge samtidigt som spöhållaren, som är monterad kring grabbräcket, viker ner sig! Precis innan spöet skall falla överbord får jag tag i det och känner den massiva tyngden från fisken i andra änden av linan…

Jonas börjar snabbt riva sin sida men innan han har hunnit få in det andra spöet krokar den förmodade flundran bara loss! Helt utan förvarning i form av skakningar eller liknande lämnar den mig med en tom wobbler och ett minst lika stort tomrum inombords…

Tanken “om jag åtminstone fått se den” återkommer ett oräknerligt antal gånger i mitt huvud under resten av den händelselösa natten.

“You can´t win them all” sägs det ju som bekant på andra sidan av den stora vattenmassan vi befinner oss på.

Efter att ha rensat de fem fiskar, samtliga över 12 kilo, som vi tog med oss in i land var det dags att käka kvällsmat. Lätt utmattade tror jag att vi somnade ett par timmar innan vi kring midnatt bestämde oss för att sticka ut igen.

Väl nere på bryggan möter vi Kristian och hans kunder – de passade på att köra ett pass medan vi latade oss… Vårt planerade torsk- och sejfiske ställdes omgående in när vi kikade ner i deras fångstback. På tre timmars trolling hade de tagit tre hälleflundror med en 13-kilos i topp! Utan vidare överläggning bestämde vi oss givetvis att testa djupriggsfiske efter de stora flundrorna.

Kristian delade med sig av både fiskeplatser och de beten som fungerat bäst innan vi stack ut. Hans flundrafiske i Saltströmmen tidigare i år innebär att han skaffat sig en hel del kunskap i ämnet och givetvis även favoritbeten. Givetvis hade vi inga Rapala Magnum i just den färg som fångat bäst i våra boxar men vi lättade på tyngden i Kristians boxar och snart satt även denna färg på ett av djupriggsspöna.

Väl på plats riggade vi två spön på varje rigg och fiskade dem ca 10 fot över sandbottnen. Innan vi lärt oss den exakta bottenstrukturen på platsen blev det en hel del vevande på riggarna för att undvika att köra fast beten och rigglod. Snart hade dock lokaliserat ett område med absolut platt sandbotten på ca 65 fots djup – ett ställe som kändes idealiskt för flundra.

För att avgöra vem som skulle ta första hugget drog vi sticka och jag hade turen att vinna! Riktigt peppad och helt övertygad över att det skulle hugga när som helst hade jag svårt att slappna av. Stefan och Jonas hade väl inte samma pepp med tanke på att de “förlorat” lotten och det dröjde inte så länge innan Jonas bestämde sig för att krypa in i ruffen på Big Fishen och sova.

Någon kvart senare tyckte jag mig märka att även Stefan verkade trött. Själv var jag fortfarande på tå och helt inställd på att drilla flundra… När klockan var 01.05 sa jag till Stefan att “du kan ta huggen på babordssidan om det blir något” för att han inte skulle somna in. Vips var han klarvaken och det dröjde max 10 minuter innan det djupast fiskade spöet bockade till och jag halvskrek “FISK!” för att sekunden efter lägga till “…eller är det botten…?”.

Spöet gjorde inga som tecken på att resa sig ur sin djupa båge och skakningarna i det var minimala – det liknade inget annat hugg jag tidigare sett. Givetvis föll hugget på babordsriggen och Stefan greppade spöet och drillade fisken medan jag rev övriga spön och riggar. Jonas, som brutalt väckts upp från sin skönhetssömn, var snabbt uppe på däck igen när han förstod vad som hänt.

Med motorn i friläge kunde Stefan pressa fisken mot ytan med hjälp av det mjuka djupriggsspöet och i skumrasket kunde jag skönja en mörk skugga i vattnet. Sakta gled den upp mot båten och jag kunde håva en grann hälleflundra. Väl i håven blev fisken helt vansinnig och jag fick ta hjälp av Stefan för att kunna landa den på ett säkert sätt. Vårt gemensamma, djuriska, glädjevrål hörde med säkerhet hela vägen till Bodö. Då sjön låg alldeles stilla var det inga problem att väga fisken och med gemensamma krafter kunde vi hålla fisken så stilla på vågen att vikten kunde avläsas till 21,6 kilo.

Ruggigt nöjda med att överhuvudtaget lyckats landa en flundra fortsatte vi fiska. Kunde vi ta en kunde vi ta fler…

En knapp timma senare kom nästa brutala hugg – den här gången på min rigg. Medan Stefan och Jonas rensade båten började jag trötta fisken och med tanke på vad jag sett på Kristians filmer från hälleflundrafisket och hur fisken uppförde sig var det ingen tvekan om att det var en flundra.

Även denna hade huggit på en flytande Rapala Magnum fiskad drygt tio fot över botten och snart gled även denna i håven. En vackert marmorerad flundra på 13,6 kilo innebar ett nytt personligt rekord för mig och, om möjligt, ökat pepp i båten! Två hälleflundror på två timmars fiske – helt magiskt!

Nu hade Jonas fördelen att vara ensam om att ta nästa hugg – oavsett på vilket spö hugget kom…

Med ökat jaktljus i gryningen gav sig småsejen tillkänna genom att attackera våra beten. Tiden gick utan några fler hälleflundrahugg och vi bestämde oss för att bryta klockan 03.00. Vi skulle bara fotografera fiskarna först… I och med fotograferingen glömde vi bort tiden och 03.05 signalerade knarren på det djupast fiskade spöet på styrbords sida hugg!

Att det rörde sig om en mindre flundra stod snart fast och väl i håven kunde vi konstatera att så var fallet – men ändå en flundra!

Kvällens tredje flundra, på lika många timmars trolling, vägde in på 5 kilo och innebar ny art och nytt PB för Jonas.

För att citera min fiskebroder Stefan Källström: “Ett djupriggshugg från en hälleflundra måste upplevas. Det var det häftigaste hugg jag varit med om!”

Så sant som det är sagt!

Väl i land var det inte svårt att somna och jag tror attdet var fler än jag i vår stuga som drömde om stora hälleflundror.